Ett land jag aldrig känt med nya smaker att förnimma...
livstecken från andra sidan havet.
Snart nyårspartaj, och jag älskar det här! underbart land, knasig landsbygdsgulligull och brittisk accent var jag än går. MJAU TACK !
och så vill en liten engelsman visst tillägga nåt:
poop!
nu ska vi visst fixa och trixa inför partaj.
adios amigos!
När vintern kommer flyr jag över haven
Resfeber x 1000000. Det tog mig fem försök att komma in på internetbanken för jag fumlade hejvilt med koderna. Sen kom jag på för en halvtimme sen att jag inte hade någon adapter och var tvungen att springa ner till Expert för att köpa en. Jag kunde inte sova inatt heller, och när jag vaknade vid ~7.30 kunde jag inte somna om igen. Har inte hunnit träna idag för det har varit så kaos. Det finns bara 2 alternativ för hur den här dagen kommer sluta:
- När jag svettig och förvirrad anländer till LGW kommer jag svänga fel någonstans och råka hamna på ett flyg till Bahrain där jag kommer vara helt jävla strandad och inte fatta nånting.
-När jag med pompa och ståt marscherar ut i ankomsthallen på LGW kommer jag att välta väskan som jag efter alla långa år aldrig lyckats lära mig hantera. Alla underkläder kommer att flyga ut över hela ankomsthallen och jag kommer ligga mitt i högen.
Tack och hej, leverpastej.
Förhoppningsvis hör ni väl av mig snart, för nu drar jag.
Too many ostriches
You might aswell live in my head now
Take another heart through this lonely town <3
... And my heart beats again
Den 14 april 2008 ska jag och Stefanie se dessa män på Hovet, och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Förlåt för att jag säger detta. Förlåt om jag föralltid förstör min coola image eller nåt. Förlåt om jag sviker er alla. Men; det här är större än Kent. Det är större än Lars. Om jag hade sett Placebo, så hade det varit större än Placebo. Det här är religion. Det här är ALLT mitt liv kretsade runt i 5 år. Det finns en överhängande risk att jag kommer att grina.
Senaste och enda gången jag sett dessa män var 1999, då var jag 10 år. 8,5 år senare kommer jag starkt igen, lika uppfylld av klyschorna som då. Lika liten, lika längtansfull, lika barnsligt förtjust i AJ McLean.
Fan, det här blir så jävla bra, trots att kevvs är pappaledig.
Och ikväll är det Magic Numbers.
SÅJÄVLANÖJDMEDLIVETVA
Go on and pull me under
cover me with dreams again
Fuck this, I'm going to Hogwarts
"Spiders... the spiders... they want me to tap-dance... and I dont want to tap-dance!"
"Murder me Harry!"
"Bloody hell!"
... det finns ingen bättre terapi. Jag bara älskar Rupe.
Överraskningar på G
Saker händer.
Hemliga saker.
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Jag har en liten present åt er, som förhoppningsvis hinner bli julklapp.
alltså kom hit och trösta mig va?
Jag orkar inte. jag orkar bara Rupert:
I just gotta get off my chest that I think you're divine
Som Stefanie sa, det är så nära riktigt djup kärlek det kan komma. Och så är det rätt ofta numera. Rupert överallt. Jag svävar liksom på moln lite grann. Och jag är nog minsann kvinnan i hans liv ska han se. Ni får gärna mobba mig om ni vill, för det har ni säkert anledning till. Jag ser ju WoW-solbrännan och musarms-bicepsen. På något sätt tror jag nästan att det är delvis det jag fallit för. Hela Ron Weasley-personligheten är ju en exakt avbild av min drömkille. Och jag vet inte om ni ser det men den där nördiga looken får mig att smälta som en klutt bregott på Johnny Depps nästipp.
Och nu lutar det åt Harry Pottermaraton på lördag.
Lyckan.
Ångest och längtan delar mitt sinne, kan ingen hjälpa denna arma finne?
och arvika var bara bäst förra året
och hultan funderar på att boka Kent, Kanye West och Death Cab.
och så Reading Festival? oh mama.
åherrejösses. hur ska det gå?
OBS!
som är lösenordsskyddad.
hör av dig om du är intresserad.
I've got to break free
Och ni får skratta hur mycket ni vill, eller äcklas hur mycket ni vill, jag bryr mig inte längre. Jag måste bara få publicera den här för att en gång för alla lämna personen jag var då bakom mig. Och fan vad klyschornas konung är med i höst då.
Anders Sjöbrant brukar säga att vid en stor förändring i livet byter många människor namn. och jag tror såhär i efterhand att mitt namnbyte inte var helt osammankopplat med viktnedgången och pappas bypass, även om det kom i efterhand. Det var helt sjukt underbart att bara bli någon annan, och slippa konfronteras med mitt gamla jag. Nu gör jag det dock självmant, konfronterar det, en gång för alla.
Och jag ska sluta skämmas över den jag är och varit.
Snörvel och fräs och dra in och snyt och atjo och äckel.
Jag är jävligt trött på att låta som en kråka när jag stiger ur sängen.
Jag är jävligt trött på att inte kunna träna.
Jag är jävligt trött på att vara trött.
Jag är jävligt trött på att sitta på tunnelbanan och inse att det rinner femton liter snor ur näsan och inte våga snyta mig för att det låter så hemskt.
Jag är jävligt trött på att behöva springa ut mitt under den SUPERVIKTIGA genomgången och dra en rejäl snytning mitt i korridoren bara för att märka att det sitter nån brud i EN1a och råstirrar på mig.
Jag är jävligt trött på att hitta använda näsdukar överallt i min närhet.
GÖR MIG FRISK SÅ JAG KAN FÅ TRÄNA SOM EN TOK!
00:42
Det känns som om jag aldrig skriver något som egentligen handlar om hur jag känner, eller, Det är ju klart att det handlar om vad jag känner, men det som egentligen är den dominerande känslan just då brukar alltid utelämnas i mina blogginlägg. Jag kan bara inte berätta de sakerna som är de som berör mig allra allra djupast. Det är som om jag har någon slags spärr, som att det tar i. Och tiotals gånger har jag försökt att skriva det jag egentligen vill få fram. Men det slutar alltid med att jag markerar hela texten och trycker på en allt för välbekant tangent högst uppe till höger på tangentbordet.
Allt snack om Kent och Lars och kärlek är visserligen viktiga inslag i mitt liv när jag skriver, så några lögner författar jag ytterst sällan. Dock är det vissa saker som är för svåra att visa för er. Det här är ett fenomen jag aldrig stött på förr, att inte våga säga. Jag vet inte om de här sakerna inte blir tillräckligt tydliga för mig själv för att jag ska få anledning att skriva dem. Det är som om de finns där, men inte för att berättas. Jag tror nog egentligen att de borde skrivas ner och visas för någon, men vem? Att skriva dem här vore som att klä av sig naken mitt på Sergels Torg, sära på benen och skrika "Kolla fittan!". Bildligt talat förstås.
Jag är bara så rädd för vad Ni ska tycka. Jag vill inte att någon ska tro att jag har problem, för det har jag inte. Det kommer bara att låta som om jag är redo att skjuta mig i skallen närsomhelst. Eller så gäller det saker som har med sex att göra, och det går ju inte att blotta ut för verkligheten riktigt.
Funderar på en lösning i form av en lösenordsskyddad paralellblogg för de allra närmaste, där jag kan skriva om saker som jag annars inte skulle våga. Men frågan är om det skulle fungera, om jag inte bara skulle fortsätta att skämmas för hur jag tänker, hur jag tycker och hur jag är.
Inte ja men inte nej, inte bra men helt okej....
Jag är ganska neutral just nu. Det är som om vitt skilda känslor tar ut varandra. Ibland svajar det över och lutar åt ena hållet, ibland åt det andra, men det slutar alltid på något vis balanserat. Veckan som kommer tar musten ur mig totalt. Jag kommer att behöva plugga i sömnen, nästan iallafall. Helt otroligt är dock inte att jag drömmer hemska mardrömmar om stora snirkliga DNAsträngar som långsamt rör sig uppåt och blir kopirade av m-RNA.
Och så den ekonomiska krisen. Pengar - ja tack! Alltså jag är ju så sjukt materialistisk men denna gång är det verkligen ett problem. 1400 på kontot känns ju chill. men så julklappar och englandsresa. knasknasknas. fick åhlenscheckar som jag kan köpa klappisar för dock. Hoppas detta förbättrar min ekonomiska situation. Skänk en slant till en fattig dam. Jag kan göra ett tomtegig eller nåt, bara jag får cash.
Men så gör det ju på ett sätt ingenting att jag kvävs av stress och att mina guldbyxor visat sig inte ens kunna producera kattguld glänsande nog för att locka en sinnesrubbad skata, för det är ju så mycket fint som händer.
1. Vi har Larsbiljetter
2. Vi ska se magic numbers
3. och 4. och 5. och i evighet för det här är så bra: Jag ska till Reading om 26 dagar! SICKO! och så ska det bara bli så bra och fint att jag dör.
ja och så tack och hej och allt!
