Hope there's someone
There's a ghost on the horizon
When I go to bed
How can I fall asleep at night
How will I rest my head?
22:46 och Anthony sjunger in vad jag förväntar bli en mörk natt, trots att midsommar bara är några dagar bort. I dagar har trevande värmande fingrar dansat över min hud, och en kort, len tunga har målat fuktiga mönster över mina läppar. Jag har dragit handen över hans bröstkorg och lyssnat till det han säger, viskar, fnissar och tillochmed, ibland, fast jag kanske inte ska skriva det egentligen, stönar. Men trots att tvåsamheten tagit mig med storm och förtrollar mig så finns det ändå platser dit han inte når, dit ingen får komma just nu. För en del av mig förblir låst för omvärlden. Jag har försökt att glänta på dörren, att låta tryckvågen från explosionen välla ut och skaka i mina flickrumsväggar. Men den tvärstannar vid tröskeln, eller förvrängs till någon sorts krystad wannabepoesi blandat med klyschamarathon.
I'm scared of the middle place
Between light and nowhere
I don't want to be the one
Left in there
Jag hatar ordet sorg. Kan inte förlika mig med ordet. Jag har inte sorg efter Sara. Sorg är något vackert som svartvita filmstjärnor med fylligt mjuka läppstiftläppar och viftande näsdukar har. Sorg är något vackert, en konst i sig. Vad jag känner inför att ha förlorat Sara är inte vackert. Det gör BARA ont. Och jag har ingen lust att vifta med näsdukar eller försöka göra det vackrare. Tomheten tar mig som en storm. Vrider ut mina inälvor tills jag känner mig som en torr, skrumpen disktrasa. Illamåendet väller upp genom halsen och exploderar i... Ingenting. Det stannar där. Som en stor halvtorr spyr sm rullar runt. Bröstkorgen river, svider, svullnar.
There's a man on the horizon
Wish that I'd go to bed
If I fall to his feet tonight
Will allow rest my head
Och det jag vill komma till, som låter så själviskt och självömkande, är att jag är ensam i vad jag i brist på bättre ord får kalla sorgen efter Sara. För så nära får ingen gå. Jag inser när Anthony nåt något slags tonartsklimax att det inte finns någon att dela sorgen med. Ingen jag kan fläka ut mitt hjärta inför och bara skrika och gråta. Får jag ens må såhär dåligt? Får jag vara svag när de som står närmre är så starka? Jag har lite gett upp tanken på att hantera det här. Möjligtvis är det här jag gör det, men jag vet inte. Jag har, när jag syftat på de närmre, flera gånger undrat; hur reser man sig upp, borstar av axlarna och tar nästa steg? Jag börjar sakta men säkert att de kanske gäller mig lika väl. Till andra har jag gett det självklara svaret; man reser sig för att man måste, man borstar av sig för att man inte har något val, och man tar steget för att det annars inte finns någonting alls. Och i de bästa av världar så ler man också. Men jag halkar, trampar snett, revar mina kläder och faller ner i diket igen. För, egentligen; hur gör man?
23:38, och Anthony sjunger vidare.
So here's hoping i will not drown
Of paralyze in light
And godsend i don't want to go
To the seal's watershed
S.
Bilden visar mig tillsammans med sångaren i Kite Och S. S har polkaprickig klänning och om jag minns rätt så skrattar hon. Det går nämligen inte att se. Hon har målat över sitt ansikte i MS Paint och ritat en glad smiley istället. Hennes långa kolsvarta hår faller naturligt över axlarna, och när jag ser bilden vet jag inte längre vart jag ska ta vägen. I högtalarna spelar jag i någon slags självplågerianda Anthony Johnsons - Bird Guhl, låten vars text stod tryckt med det svartaste av svart bläck på ett bladtunnt tidningsblad. Svart bläck för en svart dag. och klyscha på klyscha på klyscha. Men hur ska man annars hantera något sådant här? Det känns som 27 års förlorad kamp, även om den aldrig riktigt varit min att kämpa. 27 års kamp i ett fasansfullt antiklimax som jag inte orkar med. Och om inte jag orkar, hur ska då de nära orka? Så jag biter ihop, tar mig i kragen, och viskar till mig själv att "jag måste orka". Men någonstans fallerar det. När jag får sms om oändlig ensamhet och tomhet försöker jag rycka upp mig, vara stark, och svara något klokt om att omge sig med de nära man har, om att fånga upp det stöd som erbjuds. Men jag vet att jag känner likadant. Och om jag har svårt att finna styrkan. Om att jag tänker de svartaste av tankar som skrämmer mig. Om hur ångesten kramar bröstkorgen till en liten ihopknycklad disktrasa. Om hur hjärtat vill trycka sig upp genom halsen och bli utkräkts på min sängkant. Hur jag inte orkar förstå. Hur jag inte vågar vara ensam. Hur ska då H klara det? Så jag rycker upp mig igen, låtsas som om jag inte har gråtit, och föröker le. Jag har ju så mycket.
Men jag har inte S.
Om att lyssna.
Jag slår mig ner i den landstingsgröna fåtöljen i rummet med de blekbeiga väggarna och ser henne i ögonen. Jag berättar om en mörkaste natten i mitt liv. Om kväljningar, panikångest och en önskan att kräkas ut mina inälvor, om det svartaste av mörker och den djupaste av ångest. Och hon skrattar sådär nervöst, möter min blick, och säger att "så kan det gå" och "har det blivit lite mycket alkohol på sistone?". Och någonstans där fick jag nog. Jag orkade inte mer. så jag bad om att få gå, och lämnade henne där åt sin självgodhet och arrogans. Många års yrkesverksamhet som kurator och universitetsutbildning har tydligen inte gjort något, om möjligen något negativt, åt att bemöta en människa i kris.
och så kontrasten. När stora blå ögon, ur ett fräknigt pojkaktigt ansikte och bakom en stor rödblond kalufs ser på mig myndigt och allvarligt när jag berättar. Berättar hur äckelkänslorna väller upp ur mig. Hur jag lägger mig ner för att inte orka resa mig på över en timme. Hur ångesten går över i något mörkare. Han, som knappast kan ha en hum om hur det känns, han ser på mig, lyssnar, och nickar. Ibland frågar han något, om hur jag känner, om vad som hände, om vad jag vill. Jag svarar, och han nickar igen.
Jag berättar om något som dragit upp alla känslor igen, och han frågar, inte alls anklagande.
- kan det vara en sån liten grej, som liksom, rör upp det?
- ja.
- okej, då gör vi så här...
och han ordnar, fixar, hjälper och ställer upp. Utan knussel.
Så nära får ingen gå
Över ett år sen vi sågs. Över ett år sen jag grävde ur mitt hjärta med en rostig slev och slafsade upp den köttiga massan på den här verbala tallriken som jag vet att få läsare någon gång ens överväger att smaka på. Och i många avseenden känns det som ett förlorat år, även om jag tvekar inför de orden.
Stannade jag kvar med musiken, poesin, fotografierna och det som jag på någonsin anar vara det inre jag desperat försöker fly ifrån? Svaret behöver knappast ges. Ett år som krälat förbi. Ett år där hjärtan mortlats sönder till små små fragment för att sedan få skalet hafsigt ihoptejpat igen, och där de bitar som blev över sopades under mattan snabbt. För ingen får se. Så nära får ingen gå.
Ett år där svärtan doldes med en flaska i ena handen, en kettlebell i den andra, och ett försök att balansera 150% plugg däremellan. Stanna aldrig upp, då hinner de ikapp dig. Jag är lycklig. Jag har alltid varit lycklig. Jag kommer alltid att vara lycklig. Något annat svar får du aldrig. Jag slår istället för att springa. Jag biter istället för att svälja. Och ändå, i slutändan, får jag erkänna, att även jag gör ont. Tillochmed mycket ont. Men så nära får ingen gå.
Ett år där andnöden kommit i farten, där hjärtat drömt om att få stanna för en kort stund, om att slippa få rusa. Ett år där jag trodde mig springa på löpband, fast jag egentligen kröp i slammet. Ett år när jag för första gången mötte döden, och vände andra ryggen till. Ett år när jag vägrade känna smärta. Ett år när jag inte fanns där. Så nära får ingen gå.
Ett år när det vackraste jag har blev nedsmutsat, föräckligat och förstört. När det finaste jag har att ge bara togs, slabbades med och slängdes över sängkanten. För det betydde ju ingenting. Och jag reser mig upp, tar på mig kläderna, och tänker att "det här ordnar sig till slut". Men här någonstans har det brustit. Här någonstans vill jag inte mer. För så nära får ingen gå.
Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd som hugger och vrider sig i ditt bröst
och som vanligt, när jag är tom, slut och över, så har Lars orden för allt. För när allt är över, och när man sitter där på sängkanten igen, vad finns då kvar mer än varenda högtravande klyscha som jag använt tusen och åter tusen gånger. Och på något sätt intalar jag mig att det ska bli bättre, några kilo lättare, några år äldre, ett försök till, då vill nästa kärlek ha dig. Nästa gång går det vägen.
Och förhoppningsvis för sista gången i mitt liv bestämmer jag mig för att jag ska sluta försöka. Att livet faktiskt är lättare ensam. För hur många gånger till orkar man med detta?
Och jag river, sliter, slår, men du glider ur min hand ändå
och inatt famlar jag efter svaret, och jag hittar tillbaka till mörkret, till kylan, till svärtan. Den som dog på min sjuttonårsdag. Som ett kometnedslag i solar plexus, och min bröstkorg rivs upp, slits upp, bryts itu. Som hon en gång sa, som att öppna ögonen, och sedan öppna dem igen.
Och så tar det slut, på bara en sekund.
00:09
Jag ser tillbaks på mörka moln
som heter ånger, sorg och skam
de kanske krossar mig en dag
men tills dess var det jag som vann
And the backs of my eyes hum with things I've never done
Ships are launching from my chest Some have names but most do not If you find one, please let me know what piece I've lost Heal the scars from off my back I don't need them anymore You can throw them out or keep them in your mason jars I've come home All my nightmares escaped my head Bar the door, please don't let them in You were never supposed to leave Now my head's splitting at the seams And I don't know if I can
when my back is turned, my bruises shine
I'll take a bruise, I know you're worth it
When you hit me, Hit me hard
Jag är hedning, kom och rädda min själ
Jag är ett levande bevis på en naturkatastrof Min kropp är en rivningskåk men jag är bättre än på Östermalm Jag är ett levande bevis på allt fel och allt rätt Jag är en fulltankad HD' och jag kan aldrig äta mig mätt Jag behöver en mun till för att kunna andas ett hjärta till för att inte stanna Jag behöver en mun till för att kunna andas för jag har förlorat kriget med mig själv
Om du vill ha mig
... vi bara snöar bort Och jag vågade aldrig hålla din hand Vi är inte såna som i slutet får varann Och alla bara pratar "är det sant" och "jag har hört om dig" Jag kommer aldrig tillbaka hit igen Neonskyltar på gatorna sänder ljus till mig och skatorna Alla dansar, och jag tänker är du också själv? Var är du ikväll?
It's like a book elegantly bound, But in a language that you can't read just yet
You gotta spend some time, love. You gotta spend some time with me. And I know that you'll find love. I will possess your heart.
They always said that you'd hurt me anyway
I never thought that you wanted for me to stay
So I left you with the girls that came your way
But darling when I see you, I see me
I often thought that you'd be better off left alone
Why throw a circle round a man with broken bones
But darling when I see you, I see me
Its alright I never thought I'd fall in love again
Its alright I look to you as my only friend
Its alright I never thought that I could feel this something
Rising, rising in my veins
Looks like it's happened again
You always looked like you had something else on your mind
But when I try to tell you, you'd tell me never mind
But darling when I see you, you see me
So I left you with the girls that came your way
But darling when I see you, I see me
I often thought that you'd be better off left alone
Why throw a circle round a man with broken bones
But darling when I see you, I see me
Its alright I never thought I'd fall in love again
Its alright I look to you as my only friend
Its alright I never thought that I could feel this something
Rising, rising in my veins
Looks like it's happened again
You always looked like you had something else on your mind
But when I try to tell you, you'd tell me never mind
But darling when I see you, you see me
I'll tell you stories bruised and blue
The call to arms was never true Let's take a ride and push it through Suspended animation blue Blame it on apartheid
The call to arms was never true I'm medicated, how are you? Let's take a dive swim right through Sophisticated point of view Lets follow the cops back home
01:38 med eftertryck
Det är nånting du lämnat kvar En doft av alkohol och sav Och nåt du aldrig får tillbaks För på mitt golv bland skärvor o glas Finns en bit av ditt hjärta kvar Och alla tusen mirakel Som jag lovade dig en natt Jag har bilder av dig kvar Alla partyn o bakfylleda'r Din kropp, dina andetag Och alla tusen mirakel Som vi lovade varann Jag förstod aldrig orden som du sa Aldrig varför vi två var ett par Så medan jag väntar på ett svar Ska jag kyssa ditt hjärta i kras Här på mitt golv bland skärvor o glas För jag har inga mirakel Att lova nå'n i natt Mitt pussel blev aldrig klart Jag ser ditt hjärta brinner svagt Som en cigarett i mitt askfat
- J. Thåström - Karenina. För att jag själv varken har ord eller ork.
To die by your side is such a heavenly way to die
Att gadda eller inte gadda, det är frågan
Funderar mer än allvarligt på att tatuera denna i svanken, tänkte dock använda ett snyggare typsnitt och skriva texten rakt. Bu eller bä, någon?
Such determination always tries to turn the tide.
¨Open up your heart, let me slip inside.Such imagination always helps the feeling slide.Open up your soul, folding back into, the big, big blue
Mogna bananer
Den som är teknisk och så får gärna komma hit alltså. Den fastnar bara inte.
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och så skakas hela min verklighet till grundvalarna igen, och jag vet inte alls vad som händer omkring mig. De osynliga käftsmällarna vänjer jag mig aldrig vid, och just när jag tror att jag har näsan ovanför ytan får jag en myggjagare rakt i solar plexus och glider ner i sörjan igen.
Man tycker att man borde lära sig, att man borde reagera redan vid de första tecknen. Jag visste att jag inte skulle orka att få nobben igen, men jag kunde inte hålla mig borta. Jag måste alltid försöka provocera och flytta gränsen längre och längre, tills jag slutar som någon slags klisterlapp.
Och idag förstår jag vad lars menade med en "lanterna på din gungande båt", på ett sätt jag aldrig gjort förr. Det enda som är säkert, fast och riktigt i mitt liv just nu, det är mannen som tar upp större delen av den här bloggen. Jag kommer alltid komma tillbaka till Lars, den enda mannen som någonsin kommer att förstå mig, och vice versa.
