Att presentera ett svin

Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd,
som hugger och vrider sig i ditt bröst.

Lördag kväll började bra. Fina vänner och pizza och youtube och skratt och tok och.. så ett varmt leende, ett huvud mot min axel som gav mig styrka och hopp. Jag var helt säker på att det fanns något där. Sen bara ett kort samtal, så rasade allt.

- Jag kommer antagligen att ångra att jag säger det här tusen miljoner gånger.. men jag gör det ändå.. -tystnad- jag gillar dig -tystnad- kanske mer än jag borde...
och så en tystnad där du bet dig i läppen och såg besvärad ut innan jag fortsatte
- ...och det gör inget om du gör mig ledsen nu för jag vill bara veta.. ha ett ja eller nej liksom.. och jag säger inte det här bara för att jag har druckit"
- Nej jag vet... -En evighets tystnad- men nej... jag tror inte det kommer bli något.

och så bara stod jag där, och visste varken ut eller in, så jag sa bara "okej, tack" och försökte le när jag vände mig mot ingången till festlokalen igen. Och en kväll som kunde blivit alldeles underbar slutade istället i chock, tårar och panik. Jag grät inte först. Inte förräns en tröstande arm lades om min axel och någon viskade en fråga om hur det var. Då brast allt och tårarna bara forsade. Jag kunde inte sluta, och jag kände mig dum och pinsam och ville bara fly.

Varma händer som höll i mina, som torkade mina tårar. Läppar som viskade tröstande ord i mina öron fick så småningom stormen att mojna. Timmar senare i ett varmt nyrenoverat kök, med två fantastiska människor, tomheten var där, men inte lika påtaglig. Djupa samtal blandat med mer ytliga sådana blandades på ett naturligt sätt som bara uppstår någon gång ibland, och allt var bara så fint. Sen mitt i allt möttes min blick av två oroliga ögon.

- Carro, Hur är det?

något svar klarade jag aldrig att ge. Men tack för att ni finns, för att ni bryr er, för att ni orkar. Det finns inga ord för vad ni gör med mig. Hur era händer värmer.

Vi ses på hjärtats bar.
Det här är brustna hjärtans höst