Im here with my confession, got nothing to hide no more, I dont know where to start...
Lookin' back on the things I've done
I was tryin' to be someone
I played my part
and kept you in the dark
Now let me show you the shape of my heart
Ha ha nej men seriöst. Här kommer det, erkännandet:
Ah men som ni märker så är jag sjukt nostalgisk idag. Och jag ska säga detta här en gång för alla. Jag har tänkt på det mycket men aldrig vågat. Backstreet Boys är för mig fortfarande precis lika fantastiska som när jag fick den röda skivan, som när jag satt med 56k-modem och försökte ladda hem everybody-videon i timtal på KaZaA, som när jag 1999 hade sittplats i globen och såg dem och trodde seriöst att de skulle kunna kasta upp gosedjuren på läktaren där de surfade runt.
Och ja, när Nick Carter sjunger Am I sexual? blir jag fortfarande alldeles varm, sen om det är betingat eller faktiskt rörande vet jag inte.
En dag ska jag börja älska Er igen på riktigt, kanske. Mest för att de där fem åren var allt så härligt och bekymmerslöst. Jämfört med då är jag som en död fisk idag, som bara flyter helt med strömmen, som aldrig står på mig, som faktiskt bryr mig om vad folk säger.
På den tiden visste jag dock hur man visade jävlar anamma.
Det var tiden då man hade trasiga jeans och tyckte man var rebellisk,
då man hade för kort tröja men inte brydde sig alls,
Då definitionen på riktig kunskap var hur lång Nick Carter var och att AJ stod för Alexander James,
då tapeterna knappt syntes på väggarna, och Brian Littrell tittade ner på en ifrån taket när man sov
tiden då man höll kvar vid något som alla försakade, och var stolt över det.
Kommentarer
Trackback
