Vad satan är klockan?!?!?!!!!!!!!!!!!!!!
Vad ska jag göra, var ska jag va?
År tvåtusen kommer,
men jag vet inte vart jag ska
Kostymen är köpt och allt är klart för fest
Men vilken är bäst och vilket party ger mest?
Jag har byggt och hamrat på en jätteraket
Som ska synas överallt som en stor fet komet
Ångest och längtan, delar mitt sinne
Kan ingen hjälpa denne arma finne?!
Stefanie, Stefanie. Vill jag skratta tills jag gråter, så är du receptet. Vill jag gråta tills jag skrattar, så är det likväl dig jag ska söka mig till. Jag älskar dig. Och de tre orden är ju så sanna men så platta och intetsägande att jag blir matt. PUSS
Vet hut!
Alltså jag checkar ju statistiken då och då. och Fy skäms!
Hur kan så många människor läsa bloggen utan att lämna tassavtryck i kommentarform?
Om jag inte ser en snabb förbättring överväger jag att sätta lösenord på bloggen.
sådetså!
Hur kan så många människor läsa bloggen utan att lämna tassavtryck i kommentarform?
Om jag inte ser en snabb förbättring överväger jag att sätta lösenord på bloggen.
sådetså!
Life is what happens when you are busy making other plans
Fan alltså, om ni tycker jag bloggar för mycket så läs inte, svårare än så är det inte.
Och det var nedräkning i almanackan. Det var nervositet och lyckorus omvartannat i ett halvår. Sen så helt plötsligt var det bara den 21 november och allt skulle ha blivit underbart, men istället föll det pladask... Jag vet inte hur jag ska förklara det mer än så, och jag förstår det inte själv. Hur fan kan man vara besviken på en Lars Winnerbäck-konsert? det borde inte vara så. Sen eftersom alla andra pratar om hur underbart det var har jag börjat undra om det är något fel på mig? Om jag inte fattade. Var det för att jag var sjuk? eller var jag bara dum i huvudet?
Ända sen i onsdags har jag varit totalt sänkt och tappat motivationen för allt. Jag har aldrig varit med om ett värre antiklimax. Det är som om vintern har slagit till inom mig, och den där gnagande meningslöshetskänslan har överannat mig. Jag skrev ett något kryptiskt sjukt kort inlägg igår som inte sa speciellt mycket. Det inlägget bar samma rubrik som det här, och jag har, som ni ser raderat det tidigare. För det jag egentligen ville ha fram står att finna här, och det är just det där med meningslösheten. Att allt bara gnatar på, att allt går ut på att längta till nästa höjdpunkt, och nästa, och nästa. Jag får lite panikångest av att allt alltid är det samma. Längtan, längtan efter något mer. När är det meningen att man ska nöja sig?
Fan vad jag hatar allt jag skriver, och jag skäms över att jag publicerar det, jag har god lust att bara radera hela bloggen, fanfanfan. Jag vill skriva allt det här för konsten, men jag vill inte att någon ska få veta att jag är missnöjd, eller att jag inte mår bra. Sen vill jag inte att någon ska se mitt äckliga försök till svenska som mest blir en massa ord som inte harmoniserar med varandra alls. Och inte heller vill jag sitta och tycka synd om mig själv och FAN för den här jäävla bloggen.
Och det var nedräkning i almanackan. Det var nervositet och lyckorus omvartannat i ett halvår. Sen så helt plötsligt var det bara den 21 november och allt skulle ha blivit underbart, men istället föll det pladask... Jag vet inte hur jag ska förklara det mer än så, och jag förstår det inte själv. Hur fan kan man vara besviken på en Lars Winnerbäck-konsert? det borde inte vara så. Sen eftersom alla andra pratar om hur underbart det var har jag börjat undra om det är något fel på mig? Om jag inte fattade. Var det för att jag var sjuk? eller var jag bara dum i huvudet?
Ända sen i onsdags har jag varit totalt sänkt och tappat motivationen för allt. Jag har aldrig varit med om ett värre antiklimax. Det är som om vintern har slagit till inom mig, och den där gnagande meningslöshetskänslan har överannat mig. Jag skrev ett något kryptiskt sjukt kort inlägg igår som inte sa speciellt mycket. Det inlägget bar samma rubrik som det här, och jag har, som ni ser raderat det tidigare. För det jag egentligen ville ha fram står att finna här, och det är just det där med meningslösheten. Att allt bara gnatar på, att allt går ut på att längta till nästa höjdpunkt, och nästa, och nästa. Jag får lite panikångest av att allt alltid är det samma. Längtan, längtan efter något mer. När är det meningen att man ska nöja sig?
Fan vad jag hatar allt jag skriver, och jag skäms över att jag publicerar det, jag har god lust att bara radera hela bloggen, fanfanfan. Jag vill skriva allt det här för konsten, men jag vill inte att någon ska få veta att jag är missnöjd, eller att jag inte mår bra. Sen vill jag inte att någon ska se mitt äckliga försök till svenska som mest blir en massa ord som inte harmoniserar med varandra alls. Och inte heller vill jag sitta och tycka synd om mig själv och FAN för den här jäävla bloggen.
Im here with my confession, got nothing to hide no more, I dont know where to start...
Lookin' back on the things I've done
I was tryin' to be someone
I played my part
and kept you in the dark
Now let me show you the shape of my heart
Ha ha nej men seriöst. Här kommer det, erkännandet:
Ah men som ni märker så är jag sjukt nostalgisk idag. Och jag ska säga detta här en gång för alla. Jag har tänkt på det mycket men aldrig vågat. Backstreet Boys är för mig fortfarande precis lika fantastiska som när jag fick den röda skivan, som när jag satt med 56k-modem och försökte ladda hem everybody-videon i timtal på KaZaA, som när jag 1999 hade sittplats i globen och såg dem och trodde seriöst att de skulle kunna kasta upp gosedjuren på läktaren där de surfade runt.
Och ja, när Nick Carter sjunger Am I sexual? blir jag fortfarande alldeles varm, sen om det är betingat eller faktiskt rörande vet jag inte.
En dag ska jag börja älska Er igen på riktigt, kanske. Mest för att de där fem åren var allt så härligt och bekymmerslöst. Jämfört med då är jag som en död fisk idag, som bara flyter helt med strömmen, som aldrig står på mig, som faktiskt bryr mig om vad folk säger.
På den tiden visste jag dock hur man visade jävlar anamma.
Det var tiden då man hade trasiga jeans och tyckte man var rebellisk,
då man hade för kort tröja men inte brydde sig alls,
Då definitionen på riktig kunskap var hur lång Nick Carter var och att AJ stod för Alexander James,
då tapeterna knappt syntes på väggarna, och Brian Littrell tittade ner på en ifrån taket när man sov
tiden då man höll kvar vid något som alla försakade, och var stolt över det.
Det har varit rätt så tomt här, och det är verkligen skönt att se dig.
Det finns saker som har brustit rejält ikväll, som gjort Lassekvällen långt ifrån perfekt. Och jag har verkligen försökt att beskriva dem här, men jag kan inte. Jag kan inte göra detta inlägg till något annat än en hyllning till Lasse. För det är honom det ska handla om, och han har varit fantastisk. Jag kan bara kort nämna att tondöva pojkar, dåligt ljud, förkylning och en jäääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääävligt dryg vakt gjort att minnet grusats.
Men så fanns det ju som sagt en man, en man som till slut, trots ett sänkt humör, lyckades lyfta allt och stundtals ta mig över gränsen. Elegi och Jag är hos dig igen gjorde mig tårögd trots att folk runt om kring mig försökte överrösta honom med varierande låttext. (alltså om ni inte kan texterna kan ni bara nynna lite, jag vill höra versionen lars skrev, där lars har orden och inte molnen).
Det finns ett enda ögonblick jag tänker tvinga er att ta del av. ett ögonblick som gjorde mig alldeles gnosig. Lars sjöng För dig och hela peka-på-publikengrejen var såklart med och verserna gick och han pekade på två av dem lite långt borta någonstans.
"Det sägs att kärlek lovar stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
det är väl sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
med dig, med dig, med dig"
och sen så, på ett av med dig:en. så bara hamnar fingret mitt mellan mina ögonbryn. Och jag skiter i vad ni säger för jag var den enda som verkligen kan avgöra. och det är skillnad på när fingret är "nånstans runt mig" och "rakt på mig". Detta var verkligen det senare. Och sen kan ni ju säga vad ni vill om att det inte spelar nån roll alls för att han bara slumpade men jag bryr mig inte för jag lever länge på det ögonblicket.
Ja och så vill jag ju så gärna avsluta som Lars, mest för att trots att allt inte blev perfekt, så fanns det en person som ändå var så nära perfekt man kan bli. Och om det bara varit du, jag, gitarren och kanske en Anna Stadling. då hade kvällen blivit det bästa i mitt liv. Och hur slutar man då lämpligen som Lars, och ändå visar på alla miljoner känsloexplosioner som denne man frambringar genom att bara klinka lite på en gitarr och ta några toner? Det finns bara ett enda sätt:
...Men den vackraste stunden i livet var den när du kom
p.s. Jag har en spellista d.s.
Och nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar.
Det vart två inlägg idag på oerhört kort tid. Detta eftersom jag inte riktigt tyckte att köttfärshistorien och Larshysterin gick att kombinera.
Ikväll.
Jag har verkligen inte fattat någonstans.
Lars och jag.
Jag och Lars.
Ikväll.
Ska snart försöka mig på en mixdikt som ni ska få efter konserten. Tjo och tjim.
Ikväll.
Jag har verkligen inte fattat någonstans.
Lars och jag.
Jag och Lars.
Ikväll.
Ska snart försöka mig på en mixdikt som ni ska få efter konserten. Tjo och tjim.
Köttfärssåsen vs Caroline 2-0
värma köttfärssås i mikron.
ta ut burken.
hälla i skålen.
missa
-> Köttfärssås på ej påklätt ben
= AJ VARMT!! JÄVLA PISS!
Gå runt och smaska på pasta och köttfärssås.
tycka synd om benet.
fippla lite på datorn
vinglig på handen
-> STOR KLUTT KÖTTFÄRSSÅS I SÄNGEN! PÅ LAKANET! I LAGOM HÖJD DÄR RUMPAN BORDE LEGAT!
= Alla som ser lakanet kommer tro att jag har bajsat på mig.
Om det finns något jag vill utrota idag så är det nog köttfärssåsen.
ta ut burken.
hälla i skålen.
missa
-> Köttfärssås på ej påklätt ben
= AJ VARMT!! JÄVLA PISS!
Gå runt och smaska på pasta och köttfärssås.
tycka synd om benet.
fippla lite på datorn
vinglig på handen
-> STOR KLUTT KÖTTFÄRSSÅS I SÄNGEN! PÅ LAKANET! I LAGOM HÖJD DÄR RUMPAN BORDE LEGAT!
= Alla som ser lakanet kommer tro att jag har bajsat på mig.
Om det finns något jag vill utrota idag så är det nog köttfärssåsen.
Jag ska skrika tills min röst har tagit slut, då ska jag vänta nån minut
Lars. Bara Lars. Alltid Lars. Jag kan inte hjälpa att citera Fiora: Fortfarande mer än igår och mindre än imorgon.. Imorgon. IMORGON. och så dör jag nästan lite grann för det är verkligen imorgon det är dags, på riktigt. För femte gången men lika berusande som alltid. Lars I mitt huvud, i mitt bröst, smattrande mot mina trumhinnor, några meter ifrån mig, sjungandes bara för mig, för det är så det känns. Och det kommer vara så knasigt och underbart och jag får lite panik när jag tänker på det, på ett bra sätt alltså. Explosioner i mina kranskärl och så tappar jag andan för det är så stort.
Och jag vet egentligen borde jag inte vara såhär spattig och knäpp för bara en konsert men skit samma för när jag står där spelar inget annat någon roll. Jag får förbereda mig på att det inte kommer slå Zinken -06, för det gör inget. Det var det största, och jag glömmer aldrig. Men fortfarande så blir jag helt kollrig och kan inte ens tro att det är imorgon. Och jag trodde ju att min kärlek till Lars skulle bli lite mer sofistikerad efter mötet den 26 september i år men jag är fortfarande som en tolvåring när det gäller denne mannen och åh! Imorgon blir bara bäst helt enkelt. Lars. Bara Lars. Alltid Lars.
Jag har vaknat på Daugavas botten...
Jag förbrukar näsdukar i en rasande takt, pumpar näsan proppfull med nezeril, hinkar i mig litervis med varm blåbärssoppa och te med honung, sover längre än jag är vaken och jag lever typ på apelsiner. Det som har legat och väntat i lite mer än en vecka har verkligen blommat ut efter Kent. Jag hade visserligen misstänkt att jag skulle bli förkyld, men jag är verkligen inte helt nöjd med att tecknen på bihåleinflammation finns där. Nu är det Lars på onsdag och Jesus Kristus hur ska det gå????!!! ungefär. Jag missar inte Lars. Det gör jag inte. Så nu jävlar är det dunderkur som gäller.
Ni håller mig vid liv, Ni håller mig vid liv, Ni håller mig vid liv...
Jag har fått revansch.
110 procents revansch.
Aldrig mer ska Storängsbotten befläcka mitt Kent-minne, och äntligen efter all denna oändliga tid, så har jag sett Kent live.
Och ja, det här är verkligen så obegripligt stort.
Flera personer har idag sagt att det är sjukt konstigt att jag inte sett dem förr, och många av er som läser detta känner till Storängsbotten-incidenten. Om inte, fråga mig personligen, den historian ska inte få besudla detta inlägg, som enbart ska vara triumf, eufori och tillfredsställelse.
Precis som planen var enligt förra inlägget blev det inte mycket till köande. En timme stod vi ute och väntade, men det räckte gott och väl för bra platser. Ingen panik alls, mycket tack vare att Queen-hits spelades (pga musikalen som gick bredvid). En mer fantastisk kombination hade jag aldrig kunnat tänka mig. Stå och vänta på Kent med Freddie Mercurys röst i öronen. När I want to break free spelades blev jag alldeles lycklig. Så var det insläpp och som vanligt när man tappar kontrollen lite så ökade nervositeten. In i lokalen kom vi och tog oss direkt till första sektionen. Garderob struntade vi i helt, något våra axlar senare skulle få ångra.
Och sen när vi satt där så kom den. Som alltid. Paniken. Det här låter säkert sjukt komiskt när jag beskriver det, och det är det väl, när man inte är med om det. ALLTID när jag köar till konserter, och då menar jag ALLTID, blir jag kissnödig. Inte för att jag är sjukt dålig på att planera, utan för att jag just inte får gå på toa. Som tur var gick det att gå ut på toa och sen komma tillbaka, och sen var paniken helt bortblåst. En lätt huvudvärk drabbade mig men den störde mig inte speciellt.
Sen så gick tiden långsamt ett tag och så bara poff och pang och så var de där; Jocke, Sami, Markus och Martin. Ljudet var inte det bästa, och det första intrycket var vagt. Sen under konserten, allt eftersom jag gled framåt närmare scenen och allt eftersom låtarna revs av växte konserten och omfamnade mig tillslut helt, Och så fanns det plötsligt inget igår och inget imorgon. Bara jag och "han den där Kent". Vissa stunder var bara för mäktiga för att vara sanna, då klumpen i halsen gjorde sig tillkänna (Gråtit på konsert har jag aldrig gjort).
De spelade Ansgar & Evelyne. Detta var nog det bästa som kunde ha hänt. Lyckan när Jocke nämnde Ansgar i mellansnacket. Jag bara slöt mina ögon och skrek av glädje. Och jag trodde att bättre kunde det inte bli. Så drog de igång 747 och det vara bara magiskt och jag ville gråta.
"Ni håller oss vid liv, Ni håller oss vid liv, Ni håller oss vid liv" sjöng Jocke och jag tappade andan och var sjukt nära på att brista i gråt.
"Och nu finns det ju bara en låt kvar att spela, och det vet ni väl?" Och jag bara dog för Mannen i den vita hatten tog mig med storm och träffade rakt där den skulle. Jag lade då för första gången ner kameran i väskan för att kunna njuta av det absolut vackraste Männen gett mig - med den vackraste av alla extraverserna, och det var här toppen nåddes, då blev allt jag önskade av Kent uppfyllt, allt jag älskade förstärkt och allt jag drömde besannat.
Så du tog min hand i vimlet
och sa: Älskling allt är skit
och mitt cyniska hjärta flimrar
när mitt livs kärlek drar sin kniv
Du sa: Vi följs väl åt till himlen
Men gör det bästa av vår tid
och jag hör klockorna som ringer
för världens äldsta raggningsreplik.
Du sa. Älskling vi ska alla en gång dö.
110 procents revansch.
Aldrig mer ska Storängsbotten befläcka mitt Kent-minne, och äntligen efter all denna oändliga tid, så har jag sett Kent live.
Och ja, det här är verkligen så obegripligt stort.
Flera personer har idag sagt att det är sjukt konstigt att jag inte sett dem förr, och många av er som läser detta känner till Storängsbotten-incidenten. Om inte, fråga mig personligen, den historian ska inte få besudla detta inlägg, som enbart ska vara triumf, eufori och tillfredsställelse.
Precis som planen var enligt förra inlägget blev det inte mycket till köande. En timme stod vi ute och väntade, men det räckte gott och väl för bra platser. Ingen panik alls, mycket tack vare att Queen-hits spelades (pga musikalen som gick bredvid). En mer fantastisk kombination hade jag aldrig kunnat tänka mig. Stå och vänta på Kent med Freddie Mercurys röst i öronen. När I want to break free spelades blev jag alldeles lycklig. Så var det insläpp och som vanligt när man tappar kontrollen lite så ökade nervositeten. In i lokalen kom vi och tog oss direkt till första sektionen. Garderob struntade vi i helt, något våra axlar senare skulle få ångra.
Och sen när vi satt där så kom den. Som alltid. Paniken. Det här låter säkert sjukt komiskt när jag beskriver det, och det är det väl, när man inte är med om det. ALLTID när jag köar till konserter, och då menar jag ALLTID, blir jag kissnödig. Inte för att jag är sjukt dålig på att planera, utan för att jag just inte får gå på toa. Som tur var gick det att gå ut på toa och sen komma tillbaka, och sen var paniken helt bortblåst. En lätt huvudvärk drabbade mig men den störde mig inte speciellt.
Sen så gick tiden långsamt ett tag och så bara poff och pang och så var de där; Jocke, Sami, Markus och Martin. Ljudet var inte det bästa, och det första intrycket var vagt. Sen under konserten, allt eftersom jag gled framåt närmare scenen och allt eftersom låtarna revs av växte konserten och omfamnade mig tillslut helt, Och så fanns det plötsligt inget igår och inget imorgon. Bara jag och "han den där Kent". Vissa stunder var bara för mäktiga för att vara sanna, då klumpen i halsen gjorde sig tillkänna (Gråtit på konsert har jag aldrig gjort).
De spelade Ansgar & Evelyne. Detta var nog det bästa som kunde ha hänt. Lyckan när Jocke nämnde Ansgar i mellansnacket. Jag bara slöt mina ögon och skrek av glädje. Och jag trodde att bättre kunde det inte bli. Så drog de igång 747 och det vara bara magiskt och jag ville gråta.
"Ni håller oss vid liv, Ni håller oss vid liv, Ni håller oss vid liv" sjöng Jocke och jag tappade andan och var sjukt nära på att brista i gråt.
"Och nu finns det ju bara en låt kvar att spela, och det vet ni väl?" Och jag bara dog för Mannen i den vita hatten tog mig med storm och träffade rakt där den skulle. Jag lade då för första gången ner kameran i väskan för att kunna njuta av det absolut vackraste Männen gett mig - med den vackraste av alla extraverserna, och det var här toppen nåddes, då blev allt jag önskade av Kent uppfyllt, allt jag älskade förstärkt och allt jag drömde besannat.
Så du tog min hand i vimlet
och sa: Älskling allt är skit
och mitt cyniska hjärta flimrar
när mitt livs kärlek drar sin kniv
Du sa: Vi följs väl åt till himlen
Men gör det bästa av vår tid
och jag hör klockorna som ringer
för världens äldsta raggningsreplik.
Du sa. Älskling vi ska alla en gång dö.
Hej konsertångest
Kent,
KENT!
Hela hösten har jag väntat, längtat och saknat denna dag. Och nu är det helt plötsligt inte ens imorgon längre. IDAG ser jag Kent på Globens Annex, det är sjukt, det är galet och jag är fullkomligt livrädd. På riktigt. Jag vet inte riktigt varför jag reagerar som jag gör men jag drabbas av fullkomlig panik och jag har gråtit ínatt. Jag har fullkomligt övertalat mig själv om att det kommer att bli Storängsbotten all over again och att jag kommer missa, så köplaner är helt slopade. Det funkar helt enkelt inte. Sitta där och se alla andra som laddar upp, som är nervösa, som kanske till och med gråter. Att se alla framför mig i kön, alla som också vill stå långt fram med mig. Stressen i det skulle ta musten ur mig totalt och jag skulle med 100% säkerhet drabbas av panik och försöka ta mig därifrån. Det hände 2005, det kan hända igen. Jag undrar varför konserter sätter en i sån ångest, kan det inte bara vara kul?
Jag hoppas det blir bra iallafall, och att allt faktiskt kommer till den som vågar vara rädd.
och nej jag var varken pigg eller nykter när detta skrevs. godnatt.
KENT!
Hela hösten har jag väntat, längtat och saknat denna dag. Och nu är det helt plötsligt inte ens imorgon längre. IDAG ser jag Kent på Globens Annex, det är sjukt, det är galet och jag är fullkomligt livrädd. På riktigt. Jag vet inte riktigt varför jag reagerar som jag gör men jag drabbas av fullkomlig panik och jag har gråtit ínatt. Jag har fullkomligt övertalat mig själv om att det kommer att bli Storängsbotten all over again och att jag kommer missa, så köplaner är helt slopade. Det funkar helt enkelt inte. Sitta där och se alla andra som laddar upp, som är nervösa, som kanske till och med gråter. Att se alla framför mig i kön, alla som också vill stå långt fram med mig. Stressen i det skulle ta musten ur mig totalt och jag skulle med 100% säkerhet drabbas av panik och försöka ta mig därifrån. Det hände 2005, det kan hända igen. Jag undrar varför konserter sätter en i sån ångest, kan det inte bara vara kul?
Jag hoppas det blir bra iallafall, och att allt faktiskt kommer till den som vågar vara rädd.
och nej jag var varken pigg eller nykter när detta skrevs. godnatt.
Looks like it's happened again
Och så står jag här. helt naken och avskalad igen. Och jag känner att blogginläggen om mina musikupplevelser börjar likna varandra. Och varje gång jag når klimax och försöker beskriva så blir allt bara platt och trist och ihåligt.
Men jag är helt tom.
Och jag och Stefanie har bokat biljetter. <3
Möt oss den 21 november. (och självfallet menar jag december. När jag skrev detta inlägg var jag dock som vanligt sinnesförvirrad. 21 november är ju inte helt onajs det heller.)
Då finns det inget alls.
Men jag är helt tom.
Och jag och Stefanie har bokat biljetter. <3
Möt oss den 21 november. (och självfallet menar jag december. När jag skrev detta inlägg var jag dock som vanligt sinnesförvirrad. 21 november är ju inte helt onajs det heller.)
Då finns det inget alls.
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten
Och just nu kommer värmen från fem män. Fem män varav fyra jag möter om en vecka. Öga mot öga, med ett nästan fjantigt avstånd mellan oss. Med toner som får mig att släppa allt och bara vara just precis nu. Och jag struntar fullständigt i vilka andra som tänker vara närvarande och skrika och vråla och knuffas och slåss och jag vet inte vad. För det kommer bara vara jag, Martin, Markus, Sami och Jocke och våra toner. Inget annat kommer att spela någon roll alls.
Och så blir det så vackert så jag bara dör. För fyra män + fyra dagar = 1 man. MANNEN. (och sjukt mycket symbolik för den som läser Skivvärldenböckerna) och som jag sagt tusen miljoners triljoners biljoner gånger så finns det inga ord alls. Jag gör mediokra försök att beskriva vad som händer i mig när jag tänker på det. Men att försöka definiera storheten av det här är som att.. att.. and here we go again. För det finns bara inte. Och jag vet inte om ni förstår men jag hoppas på att någon kan känna känrslan med mig. Och vad det kommer vara att vara där kan jag bara ana. eufori. extas. psykos. jag vet inte hur det bli. Efter Zinken -06 vet jag inte alls vad som kan hända. Jag rörde mig i en bubbla då jag lämnade Zinkensdamms IP. Stefanie, som var där, minns du? allting runt omkring mig gick i ultrarapid. På riktigt. Jag var tom. Klarade inga fler intryck. Jag har aldrig i mitt liv varit lyckligare. Kan man toppa den upplevelsen? jag vet inte. Det återstår att se.
Och ja, jag älskar Lars Winnerbäck som aldrig förr. punkt.
Caroline Bruzelli - Vinterns bäst klädda fattiglapp
Ja jävlarimig. Merchandise hit och merchandise dit. Jag har nu spanat in både Kents och Lasses uppsättning och tänkte lämna ett litet utlåtande sådär.
Kents merch hittar du här.
Och jag vet liksom inte, det är en jävla massa grejer, och långt ifrån allt är klockrent. Här är några frågor som ni gärna får besvara om ni vill:
1. av alla färger, varför grönt? tråktråkTRÅÅK.
2. Jag har aldrig fattat grejen med plastpåsarna? ska man köpa dem eller är det de man får när man köper nåt annat?
3. I <3 kenttröjan är underbar as usual. MEN BARA I BARNSTORLEK?! VARFÖR?
4. Shitshitimfromthahoodniggah-kepsen. Vad är grejen?
5. silikonband. behöver jag säga mer?
6. och vem fan använder nyckelband längre?
Trots frågetecknen kommer jag nog ändå behöva ta med tjocka plånboken den 17:e. T-shirten med silverglitterlogo faller mig helt i smaken och Sepiaplanschen är ju bara magisk. Kan man så klämma sig i I <3 Kent-tröjan är ju den också ett måste.
och så Larssa. Jag har aldrig riktigt diggat tanken på att ha hela Lars rakt över pattarna, så de tröjorna faller nog bort. Och så återigen. Är det grönt som gäller i år eller? och denna gång är det värre ändå. Mossigt tråkigt murrmurr-trollskogsgrönt. BLÄ. Jag skippar nog de gröna plaggen i år.
Tröjan med stor text Daugava är dock riktigt skön att vila ögonen på och den rödrandiga skapelsen skulle jag nog kunna se på vem som helst utom mig själv. Typ Stocke eller Steff skulle passa idealt i den. Så visst har den potential. Lasses Hoodar är alltid snygga, men palla betala. Hade gärna sett lite fler planschvarianter. De som finns till salu kan man ju rycka ner varsomhelst på stan så Lasseindoktrinerat som Stockholm är just nu.
Slutligen vill jag ge en eloge till Larsyloverboy för att ha släppt den snyggaste och coolaste toppluvan i världshistorien. I ur och skur kommer ni se mig i den i vinter. Årets plagg, utan tvekan. Om inte århundradets.
Kents merch hittar du här.
Och jag vet liksom inte, det är en jävla massa grejer, och långt ifrån allt är klockrent. Här är några frågor som ni gärna får besvara om ni vill:
1. av alla färger, varför grönt? tråktråkTRÅÅK.
2. Jag har aldrig fattat grejen med plastpåsarna? ska man köpa dem eller är det de man får när man köper nåt annat?
3. I <3 kenttröjan är underbar as usual. MEN BARA I BARNSTORLEK?! VARFÖR?
4. Shitshitimfromthahoodniggah-kepsen. Vad är grejen?
5. silikonband. behöver jag säga mer?
6. och vem fan använder nyckelband längre?
Trots frågetecknen kommer jag nog ändå behöva ta med tjocka plånboken den 17:e. T-shirten med silverglitterlogo faller mig helt i smaken och Sepiaplanschen är ju bara magisk. Kan man så klämma sig i I <3 Kent-tröjan är ju den också ett måste.
och så Larssa. Jag har aldrig riktigt diggat tanken på att ha hela Lars rakt över pattarna, så de tröjorna faller nog bort. Och så återigen. Är det grönt som gäller i år eller? och denna gång är det värre ändå. Mossigt tråkigt murrmurr-trollskogsgrönt. BLÄ. Jag skippar nog de gröna plaggen i år.
Tröjan med stor text Daugava är dock riktigt skön att vila ögonen på och den rödrandiga skapelsen skulle jag nog kunna se på vem som helst utom mig själv. Typ Stocke eller Steff skulle passa idealt i den. Så visst har den potential. Lasses Hoodar är alltid snygga, men palla betala. Hade gärna sett lite fler planschvarianter. De som finns till salu kan man ju rycka ner varsomhelst på stan så Lasseindoktrinerat som Stockholm är just nu.
Slutligen vill jag ge en eloge till Larsyloverboy för att ha släppt den snyggaste och coolaste toppluvan i världshistorien. I ur och skur kommer ni se mig i den i vinter. Årets plagg, utan tvekan. Om inte århundradets.
November, vi avslutar sagan snart
- Posten, Caroline!
- Ah men...som om det nånsin är något till mig liksom!
Och så bläddra igenom allt och så plötsligt flämt, pust och stön för DÄR VAR DEN!!!! Detta var sista gången jag fick läseposten med Harry på omslaget. Visst var det sorgligt men glädjeruset kvävde nostalgikänslorna. Och magen vred sig lite grann och allt blev sådär gosigt. Visserligen har jag läst den, men inte en chans att jag inte beställer. Nu kan jag bara tänka på den 21 november, när jag i extas stapplar hem från globens annex för att hitta den här liggandes på min säng, med en underbar doft av nytryck. jag som trodde det var över efter DH's engelska release. Men nu har jag något mer att se fram emot, ännu väntar långa sömnlösa nätter av underbar läsning. jag ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR!
- Ah men...som om det nånsin är något till mig liksom!
Och så bläddra igenom allt och så plötsligt flämt, pust och stön för DÄR VAR DEN!!!! Detta var sista gången jag fick läseposten med Harry på omslaget. Visst var det sorgligt men glädjeruset kvävde nostalgikänslorna. Och magen vred sig lite grann och allt blev sådär gosigt. Visserligen har jag läst den, men inte en chans att jag inte beställer. Nu kan jag bara tänka på den 21 november, när jag i extas stapplar hem från globens annex för att hitta den här liggandes på min säng, med en underbar doft av nytryck. jag som trodde det var över efter DH's engelska release. Men nu har jag något mer att se fram emot, ännu väntar långa sömnlösa nätter av underbar läsning. jag ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR!
The kettle is boiling over, I think I'm a banana tree, oh dear, I'm going slightly mad!
ja och så satt jag ju här och kämpade med en ny layout till bloggen. Tragglade med CSS som jag inte behärskar och tog hjälp av älskade Lissa som alltid räddar mig när jag har problem. Men så klickade jag väl fel någonstans och så bara försvann allt.
Puss!
och inga läxor har jag fått gjorda eftersom planen var en ny blogglayout.
Så någon ny fräsch stajling får ni nog inte idag
Tur att jag har Freddie:
Puss!
och inga läxor har jag fått gjorda eftersom planen var en ny blogglayout.
Så någon ny fräsch stajling får ni nog inte idag
Tur att jag har Freddie:
Här är natten då vi räknar våra stygn
Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd,
som hugger och vrider sig i ditt bröst.
Lördag kväll började bra. Fina vänner och pizza och youtube och skratt och tok och.. så ett varmt leende, ett huvud mot min axel som gav mig styrka och hopp. Jag var helt säker på att det fanns något där. Sen bara ett kort samtal, så rasade allt.
- Jag kommer antagligen att ångra att jag säger det här tusen miljoner gånger.. men jag gör det ändå.. -tystnad- jag gillar dig -tystnad- kanske mer än jag borde...
och så en tystnad där du bet dig i läppen och såg besvärad ut innan jag fortsatte
- ...och det gör inget om du gör mig ledsen nu för jag vill bara veta.. ha ett ja eller nej liksom.. och jag säger inte det här bara för att jag har druckit"
- Nej jag vet... -En evighets tystnad- men nej... jag tror inte det kommer bli något.
och så bara stod jag där, och visste varken ut eller in, så jag sa bara "okej, tack" och försökte le när jag vände mig mot ingången till festlokalen igen. Och en kväll som kunde blivit alldeles underbar slutade istället i chock, tårar och panik. Jag grät inte först. Inte förräns en tröstande arm lades om min axel och någon viskade en fråga om hur det var. Då brast allt och tårarna bara forsade. Jag kunde inte sluta, och jag kände mig dum och pinsam och ville bara fly.
Varma händer som höll i mina, som torkade mina tårar. Läppar som viskade tröstande ord i mina öron fick så småningom stormen att mojna. Timmar senare i ett varmt nyrenoverat kök, med två fantastiska människor, tomheten var där, men inte lika påtaglig. Djupa samtal blandat med mer ytliga sådana blandades på ett naturligt sätt som bara uppstår någon gång ibland, och allt var bara så fint. Sen mitt i allt möttes min blick av två oroliga ögon.
- Carro, Hur är det?
något svar klarade jag aldrig att ge. Men tack för att ni finns, för att ni bryr er, för att ni orkar. Det finns inga ord för vad ni gör med mig. Hur era händer värmer.
Vi ses på hjärtats bar.
Det här är brustna hjärtans höst
Du är alltid mitt hopp och min helande tröst
Frida, den här bilden är det klar pulsurbalansvarning på.
Hela min värld ruskades om. Jag tappade bara andan och blev alldeles snurrig när jag såg den. 19 dagar kvar. 19 jävla dagar. Jag har försökt att inte tänka på att det närmar sig. det kan verka konstigt, men jag skulle inte klara det. Jag skulle kunnat ha ägnat den här tiden med att vänja mig vid tanken, att försöka förlika mig med att jag ska se honom, höra honom live igen. Men jag vänjer mig aldrig. Varje gång är det samma sak, samma eufori, samma vilda berusning. Men i år är jag nästan rädd. Det kan bli för stort. När jag i min almanacka idag såg att inte ens var 3 veckor kvar började jag gråta. Det är så sjukt så det finns inte. Frågan är bara, kommer jag klara det? Risken finns att jag inte klarar alla intryck. Jag vet att det låter sjukt och fanatisk, men jag är väl antagligen sjuk och fanatisk då. Om min biljett är falsk tar jag typ livet av mig.
Har också sett nya merchandisen. Jag kommer blir fattig mjau.
