Remembering Rainrefrain -04
Tysta, mörka träd vakar över mig inatt. Utsikten från panoramafönstren hade kanske i andra sammanhang varit skrämmande, men när elden i den öppna spisen sprakar bara för mig och får mina kinder att hetta till i den kyliga juninatten känner jag mig tryggare än någonsin. Egentligen vill jag bara gå ut och omfamna hela ön, ligga i gräset och låta daggen svalka och trösta mig för allt jag trycker undan och blundar för.
Jag har verkligen saknat tystnaden och ensamheten. Hemma i stan finns visst ingen ro, och även om jag kryper under täcket och håller för öronen så vet jag att allt runt omkring är kaos, att så fort jag kommer ut från boet så väntar hundra måsten och tusen krav.
När allt kommer till kritan, så är det nog ändå ensamheten jag värderar mest. Jag vet inte om jag någonsin kan känna mig trygg och säker med andra människor. I slutändan är jag den enda i hela världen som jag kan lita på, kanske tillochmed DET enda i hela världen som går att hålla fast i.
Jag sprang idag, och fann mig kluven inför det. Visst var det fruktansvärt jobbigt och ångestladdat som det alltid är, men när sommarregnet slog subtilt mot min nästipp och jag kämpade upp på slänten till huset ville jag inte egentligen sluta. Jag sprang bara för mig, utan en själ nära att döma.
Det känns som om det är en del av mig som försvunnit, blivit undantryckt till något avlägset hörn av mitt jag. En gång i tiden hade jag inte lärt mig att skjuta undan mina tonårssorger, jag gav mina blödande sår den luft de kanske behövde för att läka. Någonstans där när jag tyckte att jag skulle bli vuxen, så slutade jag skriva om tystnande hjärtan och svarta framtider. Jag kommer att sno ett ord som jag fått från Frida nu, men jag tror att jag gömt undan mitt poesihjärta, att jag febrilt försöker vara någon som är lätt att umgås med, någon som är kul, någon som alla vill vara med.
Jag önskar jag kunde finna sån här ro och tid för att tänka över mig själv oftare, det känns som om jag bara rusar på och handlar impulsartat, stressad som en jagad hare. Jag skulle vilja ta mig tid att sitta såhär oftare, vakandes i den blöta skärgårdsnatten och beundra trädens skuggor, fjärdens stillhet och den öppna spisen, där elden nu blivit till glöd som alldeles snart kommer att slockna, precis som jag.
Som vanligt är det här bara trams. men jag ska faktiskt se till att posta det. Jag tror det kan betyda något för mig att jag gör det, även fast det är svårt att se nu, med alla fula meningsbyggnader och prettoförsök till fina ord. och som ni märker kan jag inte ens ta mig själv på allvar längre.
Godnatt och förlåt för allt!
