Hope there's someone
There's a ghost on the horizon
When I go to bed
How can I fall asleep at night
How will I rest my head?
22:46 och Anthony sjunger in vad jag förväntar bli en mörk natt, trots att midsommar bara är några dagar bort. I dagar har trevande värmande fingrar dansat över min hud, och en kort, len tunga har målat fuktiga mönster över mina läppar. Jag har dragit handen över hans bröstkorg och lyssnat till det han säger, viskar, fnissar och tillochmed, ibland, fast jag kanske inte ska skriva det egentligen, stönar. Men trots att tvåsamheten tagit mig med storm och förtrollar mig så finns det ändå platser dit han inte når, dit ingen får komma just nu. För en del av mig förblir låst för omvärlden. Jag har försökt att glänta på dörren, att låta tryckvågen från explosionen välla ut och skaka i mina flickrumsväggar. Men den tvärstannar vid tröskeln, eller förvrängs till någon sorts krystad wannabepoesi blandat med klyschamarathon.
I'm scared of the middle place
Between light and nowhere
I don't want to be the one
Left in there
Jag hatar ordet sorg. Kan inte förlika mig med ordet. Jag har inte sorg efter Sara. Sorg är något vackert som svartvita filmstjärnor med fylligt mjuka läppstiftläppar och viftande näsdukar har. Sorg är något vackert, en konst i sig. Vad jag känner inför att ha förlorat Sara är inte vackert. Det gör BARA ont. Och jag har ingen lust att vifta med näsdukar eller försöka göra det vackrare. Tomheten tar mig som en storm. Vrider ut mina inälvor tills jag känner mig som en torr, skrumpen disktrasa. Illamåendet väller upp genom halsen och exploderar i... Ingenting. Det stannar där. Som en stor halvtorr spyr sm rullar runt. Bröstkorgen river, svider, svullnar.
There's a man on the horizon
Wish that I'd go to bed
If I fall to his feet tonight
Will allow rest my head
Och det jag vill komma till, som låter så själviskt och självömkande, är att jag är ensam i vad jag i brist på bättre ord får kalla sorgen efter Sara. För så nära får ingen gå. Jag inser när Anthony nåt något slags tonartsklimax att det inte finns någon att dela sorgen med. Ingen jag kan fläka ut mitt hjärta inför och bara skrika och gråta. Får jag ens må såhär dåligt? Får jag vara svag när de som står närmre är så starka? Jag har lite gett upp tanken på att hantera det här. Möjligtvis är det här jag gör det, men jag vet inte. Jag har, när jag syftat på de närmre, flera gånger undrat; hur reser man sig upp, borstar av axlarna och tar nästa steg? Jag börjar sakta men säkert att de kanske gäller mig lika väl. Till andra har jag gett det självklara svaret; man reser sig för att man måste, man borstar av sig för att man inte har något val, och man tar steget för att det annars inte finns någonting alls. Och i de bästa av världar så ler man också. Men jag halkar, trampar snett, revar mina kläder och faller ner i diket igen. För, egentligen; hur gör man?
23:38, och Anthony sjunger vidare.
So here's hoping i will not drown
Of paralyze in light
And godsend i don't want to go
To the seal's watershed
S.
Bilden visar mig tillsammans med sångaren i Kite Och S. S har polkaprickig klänning och om jag minns rätt så skrattar hon. Det går nämligen inte att se. Hon har målat över sitt ansikte i MS Paint och ritat en glad smiley istället. Hennes långa kolsvarta hår faller naturligt över axlarna, och när jag ser bilden vet jag inte längre vart jag ska ta vägen. I högtalarna spelar jag i någon slags självplågerianda Anthony Johnsons - Bird Guhl, låten vars text stod tryckt med det svartaste av svart bläck på ett bladtunnt tidningsblad. Svart bläck för en svart dag. och klyscha på klyscha på klyscha. Men hur ska man annars hantera något sådant här? Det känns som 27 års förlorad kamp, även om den aldrig riktigt varit min att kämpa. 27 års kamp i ett fasansfullt antiklimax som jag inte orkar med. Och om inte jag orkar, hur ska då de nära orka? Så jag biter ihop, tar mig i kragen, och viskar till mig själv att "jag måste orka". Men någonstans fallerar det. När jag får sms om oändlig ensamhet och tomhet försöker jag rycka upp mig, vara stark, och svara något klokt om att omge sig med de nära man har, om att fånga upp det stöd som erbjuds. Men jag vet att jag känner likadant. Och om jag har svårt att finna styrkan. Om att jag tänker de svartaste av tankar som skrämmer mig. Om hur ångesten kramar bröstkorgen till en liten ihopknycklad disktrasa. Om hur hjärtat vill trycka sig upp genom halsen och bli utkräkts på min sängkant. Hur jag inte orkar förstå. Hur jag inte vågar vara ensam. Hur ska då H klara det? Så jag rycker upp mig igen, låtsas som om jag inte har gråtit, och föröker le. Jag har ju så mycket.
Men jag har inte S.
