Att gadda eller inte gadda, det är frågan
Funderar mer än allvarligt på att tatuera denna i svanken, tänkte dock använda ett snyggare typsnitt och skriva texten rakt. Bu eller bä, någon?
Such determination always tries to turn the tide.
¨Open up your heart, let me slip inside.Such imagination always helps the feeling slide.Open up your soul, folding back into, the big, big blue
Mogna bananer
Den som är teknisk och så får gärna komma hit alltså. Den fastnar bara inte.
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och så skakas hela min verklighet till grundvalarna igen, och jag vet inte alls vad som händer omkring mig. De osynliga käftsmällarna vänjer jag mig aldrig vid, och just när jag tror att jag har näsan ovanför ytan får jag en myggjagare rakt i solar plexus och glider ner i sörjan igen.
Man tycker att man borde lära sig, att man borde reagera redan vid de första tecknen. Jag visste att jag inte skulle orka att få nobben igen, men jag kunde inte hålla mig borta. Jag måste alltid försöka provocera och flytta gränsen längre och längre, tills jag slutar som någon slags klisterlapp.
Och idag förstår jag vad lars menade med en "lanterna på din gungande båt", på ett sätt jag aldrig gjort förr. Det enda som är säkert, fast och riktigt i mitt liv just nu, det är mannen som tar upp större delen av den här bloggen. Jag kommer alltid komma tillbaka till Lars, den enda mannen som någonsin kommer att förstå mig, och vice versa.
Jag har vaknat på Daugavas botten
Jag vet att jag är ambivalent med var jag ska blogga, och jag vet att antagligen ingen läser detta längre, men när jag sitter och skakar och gråter på grund av att mannen med stort L ger mig emotionella käftsmällar, så finns det bara ett ställe att ventilera det på.
Det känns som att man kan försöka fly från allt som ung, dum, full och oansvarig student. I slutändan kanske man tillochmed tappar bort sig bland allt fulvin och tyskköpt mariestad. Det finns bara en man som tar ner mig på jorden, och han tar mig tillbaka till vad som faktiskt finns inom mig. Det finns ingen, ingen som väcker sådant ångest, kärlek värme och rädsla inom min nu känslokalla självförnekande kropp.
När Lars gör det igen, igen och igen, då vet jag att jag någonstans har mig själv som trygghet, bakom alla murar och barriärer. Även om det inte märks.
