Hur Harry Potter Fann Jesus
Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut lalala...ehh..
Jag borde börja skriva ner mina drömmar, Här kommer en, med diverse minnesluckor. Mest för att den är så sjuk att jag blir lycklig. Den innehåller Muslimska flyktingar, Lars Winnerbäck, Hockey, Sauron, en jätteelefant med rubinöga, Jocke Berg, Martin Sköld, Sami Sirviö och en liten dvärg som tågsurfar. Dessutom är Stefanie med.
(minneslucka)
Jag och några vänner skulle hjälpa muslimska flyktingar i burka in i Sverige utan att bli sedda av polisen. Vi sprang genom en öken och hamnade i en gränd där David (Kristian Anttila-David) stod (och rökte kanske) med sina vänner. Vi väntade på en bil med ett öppet flak som skulle komma och plocka upp oss. Jag var så nära på att inte komma med när jag kastade mig på flaket när den skulle åka.
(minneslucka... ehh... ) - här börjar väl egentligen det jag minns, därför i nutid.
Grammisgalan 2008. Arenan ser ut ungefär som cirkus förutom att det på högra sidan är ett område där bl a artister och press håller hus. Lars har uppträtt, jag är lycklig och har grova kval om jag ska köpa en coca cola eller vänta tills kvällen då jag ska gå på 90s. Jag och min mor som är mitt sällskap på galan ser Lars stå vid staketet till artistområdet. Vi vinkar då han tittar åt ett annat håll ( vi vill ju inte att han ska se herregud), men en fotograf med ett flera meter (!) långt objektiv lyckas få en bild av oss som han visar för Lars. Jag får panik och Lars vinkar tillbaka, sedan kommer han fram och sätter sig brevid oss. Utan ett ord sitter han där i någon minut innan han vänder sig om och säger något till bakomvarande innan han går igen. Galan tar slut, det blir ljust och de drar för ridån. Vi sitter kvar, vill inte tro att det är slut. De börjar spela inledningstonerna till En tätort på en slätt och jag blir alldeles till mig. När de sedan drar upp gardinerna håller de bara på att fixa inför kvällens galamiddag. Vi går.
På vägen ut blir mamma pappa och vi passerar stora arenan där hockey spelas. Vi måste av okänd anledning gå ner genom arenan och ut. Jag har alltid kännt ett litet obehag mot att gå ner för branta trappor i arenor, typ som i Globen. Detta gör sig till känna i drömmen och jag börjar livrädd att klättra ner för trappan. Pappa har redan svingat sig upp på kanten men jag ser inte hur jag ska lyckas och får panik. Jag klättrar upp igen och säger att jag inte klarar det. Kan vi inte be personalen om hjälp? Hockeyarenan har nu förändrats till något som visserligen har samma form som en arena men som har skog och hästhagar och allt möjligt. Där säterna sitter är det mest ett slätt tak och jag klättrar/rutschar ned för ett och hoppar dit min far står. Drömmen blir nu tecknad och ett djur som vi har med oss springer och krossar ett plank. När det kommer ut igen är det rabiessmittat och smittar även mig.
(minneslucka)
Sagan om ringen. Midgårds djur (Med en oerhört bekant elefant) försöker hålla igen en gigantisk port bakom vilken Sauron befinner sig! Saurons stora vita elefant med rubinöga (storlekstyp Olifant) tar sig dock igenom och stampar på dörren under vilken djuren och människorna ligger. Jag är en av hjältarna och vi måste fly norrut (jag ser förövrigt ut som huvudpersonen i Troja). När vi är påväg säger någon att vi måste söderut eftersom elefanten blir bländad av solen. (doesn't make sense, jag vet). Vi fortsätter ändå norrut. Vi säger att det är en silly day och suckar över att solen skiner från en klarblå himmel och att detta gör det svårare för oss att gömma oss. På vägen förvandlas vi till Martin Sköld och Jocke berg. Vi springer och möter på vägen Sami som står och nickar menande mot oss. Vi gömmer oss i snön - jocke har svart jacka och täcker först inte ens sig själv med snö. Sauron kommer. Jag är nu inte längre med utan spelar spelet på min mobil med en handkontroll. Jag ser hur Sauron höjer sitt svärd för att hugga Jocke Berg (Min karaktär är alltså Martin Sköld). Då dör Sauron,och hjälten (som jag var förut och som är like Keanu Reeves) har huggit Sauron i ryggen. Dock är det de onda som vinner, och (tillbaka i spelet) måste vi ta oss till tåget. Jag är nu delvis Sami Sirviö (som är spion) och delvis en liten dvärg. Vi har fångat Hitler. Dvärgen missar nästan tåget och får åka på sidan av tåget. Jag sitter återigen i min säng och försöker styra dvärgen med kontrollerna.
Då inser jag att klockan är 11:00 och att jag missade 90's på kvällen. Jag drar mig till minnes att jag tagit en tupplur mellan grammisgalan och tvspelandet och inser att denna måste varit mer än en tupplur. Jag msnar med steff och förlåtar. Det visar sig att hon inte heller gått ut. Jag går ut till mamma som sover i ett rum som faktiskt inte existerar i min lägenhet och säger att jag har missat och mår dåligt av det. Hon skrattar lite och går tillbaka och sover.
Väckarklockan ringer, Jag vaknar.
It's an evil fucking room!
Jag har sett en skräckfilm. En riktig skräckfilm. Helt ensam, utan någon att hålla i handen. Och jag såg faktiskt hela filmen. OCH jag gillade den. jag är så stolt så jag spricker, och det borde du också vara. Att jag förminskade vlcfönstret på datorn och stundtals sänkte ljudet är förstås petitesser och inte värda att notera. Som en liten försvarsmekanism beslutade jag mig för att skratta åt den fula dammiga gubben i brillor och göra huvudpersonen till åtlöje när han misshandlade minibaren, men hade jag tillåtit mig själv , så hade jag nog grinat av rädsla, och när jag pausade och tassade genom den mörka korridoren för att gå på toa kände jag ett visst obehag.
Senast jag såg en skräckfilm själv var när jag var 12-13 bast och jag blev grovt traumatiserad. Då rörde det sig om Det sjätte sinnet och pojken med yxhugget i bakhuvet klistrade sig fast på min näthinna och skulle alltid komma att påminna mig om att jag inte fick glömma. Om jag är ensam hemma på kvällen och kommer att tänka på den filmen blir jag fortfarande paranoid och kan inte under några omständigheter lämna sängen. Det är sjukt, men ett trauma är ett trauma. Jag antar att jag kommer vara en rätt rolig syn nu när jag ska göra kvällsproceduren i badrummet. Skräckslaget titta på toarullen och se om den är vikt, vänta på att vattnet i kranen ska börja spruta som en tok, vara orolig för att dörren ska gå i baklås.... Som tur är har jag ingen sån där digital väckarklockaradiovadfandetnuheter, hade jag haft det hade jag nog varit ett vrak.
Se 1408. gör det bara.
Och slutligen citerar jag en av Carls vänner som jag mötte en mörk decembernatt i Caversham: "Samuel L Jackson is a fucking badman!"
18:57
En mot en till morgonen kommer
Jag är lite labil just nu. Jag känner mig som ett riktigt jävla hormonmonster som väntar på någon att attackera med full kraft. Jag funderar på att sätta varningstrianglar runt lägenheten för att mindre lyckligt lottade ska slippa råka ut för mig. Jag tycker lite synd om mamma som lever mitt i stormens öga.
Det är januariångesten. Mörkret som tränger sig på, orklösheten. Jag är ganska glad att jag har läxor att göra, det sysselsätter mig i vintertristessen. Ibland vill jag bara gömma mig djupt under täcket och inte komma ut igen förrns det är maj. Jag grinar över småsaker och målar fan på väggen varje dag. Jag undrar bara vad fan som kommer hända nu när jag ska skaffa p-piller. Varning för hormonosaurien!
Jag och britten har löst lite problem nu iallafall och jag tror han kommer i juli trots allt. Och imorgon är det LARS i Globen. Så no worries, eh?
