Att presentera ett svin

Det gäller för mig att verkligen fundera över hur jag vill formulera det här blogginlägget, eftersom det kommer att berätta om något som är så stort att jag nästan inte kan andas när jag tänker på det. Bilden här ovan kanske kan ge en liten hint om vad det rör sig om. Jag vet inte hur jag ska beskriva min eftermiddag på bästa sätt, så jag tror jag gör det i kronologisk ordning, då är det lätt att få till det.

Slutade skolan 11.20 pga inställd Naturkunskap. Språkdag, men valde att skolka från studiebesöket på Instituto Cervantes då det fanns viktigare saker att uträtta. Åt en blaskig firre i skolmatsalen och åkte sedan till Garnisonen. Mötte min älskade syster och fick en kamera i handen. Magen började pirra sådär läskigt och jag började rysa lite grann när jag gick ifrån henne med "Innan natten faller" klingandes i mina öron. Hoppade på en tunnelbana vid Karlaplan och tog mig in till staden där jag mötte upp med älskade Stefanie som skolkade från sexualkunskap med snygg-Erik pga vår inplanerade aktivitet. Vi satte oss på Kafé Amanda och åt gottis och lyssnade på mysmusik i min butik. Och så blev det sådär fruktansvärt pirrigt och jag visste nästan inte vad jag skulle ta mig till. Klockan 15.00 kom Storken och vi ställde oss i kö. Klockan 16.00 studsade Mannen med stort M in på Bengans med en guldpenna i högsta hugg. Plötsligt blev det nästan lite för läskigt. Jag hade hela fjärilshuset i magen och hårstråna på min hud reste sig. En kort sekund kom det tillochmed lite tårar och jag bara skakade och visste inte vad jag skulle ta mig till. När vi äntligen närmade oss var det nästan outhärdligt och jag kunde inte förstå att mannen i mitt liv satt bara någon meter från mig och krafsade ner sin namnteckning på svarta skivfodral och posade tålmodigt på kort.

Vi blev tillfrågade att hjälpa personen innan oss ta kort och Steff försökte sticka kameran i näven på mig. jag totalvägrade dock med motiveringen att jag inte kunde hantera en kamera i det tillstånd jag var i, något som var fullständigt sant. Lasse hörde, och kanske skrattade han, jag minns inte. Stora delar av minnet av besöket på Bengans är bara osammanhängande tankar och bilder. Stefanie fick därför göra ett tappert försök med kameran, trots att hennes tillstånd kanske inte heller lämpade sig för oförberedd fotografering av idolen. Sedan var det min tur, och jag tvekade ett ögonblick, drog ett djupt andetag för att samla mig och blev sedan framknuffad av Steff med orden "Det här klarar du". jag har nog aldrig känt mig mindre och ynkligare, men när jag sträckte fram rosen möttes jag av en leende ödmjuk man som verkade allvarligt smickrad av att vi köpt blommor åt honom. Jag fick Daugava signerad och poserade sedan på kortet ovan, tackade och stapplade sedan iväg för att grina loss utan Lasses vetskap.

Jag har drömt om det här så himla länge nu, att få möta den här mannen och prata med honom. Det känns overkligt att det faktiskt har hänt. Det var inte riktigt som jag tänkt mig, men det blir det ju aldrig. Sådana här signeringar har en otroligt opersonlig atmosfär och man får inte många minuter tillhands med Lasse. Min ideala träff med honom hade varit en långpromenad eller en fika med ett djupgående samtal. På något sätt får man för sig att detta är mannen som ska lösa alla problem. Texterna har många gånger räddat mig genom att beskriva det jag känner, och den lycka Lasse skänkt mig är så stor att det inte går att jämföra med något. Jag vet inte vad jag förväntade mig, att jag när jag träffade honom skulle få någon slags religiös upplevelse där jag förstod vad som var fel ibland. Det har slagit mig att man ofta glömmer att musiker som Lars bara är människor som vi andra, att de inte besitter någon högre kraft för att förstå och rädda andra människor. Det låter heltokigt när jag skriver det här.

Missförstå mig inte nu, jag är inte alls besviken på mitt möte med Lars, bara omtumlad. Det här är ett ögonblick jag kommer minnas så länge jag lever.

Tack Lars, tack för allt.
Sluta aldrig med det du gör.

Jag är sjukt jävla nervös. Lars har signering imorgon. och jag kommer dö. jag ville bara säga det. och om ni hittar mig död och påkissad i nåt hörn på Bengans så rör det sig alltså inte om någon äcklig våldtäktsman.

Bara det.

Drunknar i fulländade toner och orden vibrerar mot min bröstkorg och försätter hela mig i jordbävning. Det blir inte vackrare än såhär, det träffar inte så här spikrakt, så här vasst, så här hårt. Ingenting kan smeka mina öron så här igen, det blir bara inte bättre än detta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, eller hur jag ska klara mig ifall denna mannen någonsin slutar med sin musik. Och om jag någonsin var orolig för vad detta album skulle innebära kan jag stoppa upp de tankarna någonstans där solen aldrig skiner. För jag är såld. kan knappt andas när han tar sina toner för mig. För just nu sjunger han bara för mig.

Behöver jag säga att jag älskar Lasse?
Och Malin som skickade detta till mig.


För er som är lydiga och väntar tills imorgon med att lyssna:
Ni kommer inte att bli besvikna.

Lars sa tíll Expressen att han kanske inte gör fler skivor efter Daugava. Jag försöker intala mig själv att det bara är Expressen och att det inte är det minsta sant. Men jag kan inte bortse från den oerhörda tomhet jag känner. Tanken på att det inte blir mer, den är nog bland det hemskare jag varit med om. Ren svärta. Det finns ingenting utan Lasse, ingenting. Jag visste såklart att dagen skulle komma då han slutade, men jag har alltid hoppats på att Lars ska spela så länge han kan hålla en gitarr och ta en ton. Men nu kom helt plötsligt slutet skrämmande nära. Frågan är hur jag skulle reagera när det blev sant? Jag vet inte om ni förstår. Jag hoppas inte det, för eran skull.

intervjun hittar Ni här

Jag läste också ett rykte på winnerback.net-forumet om att det är slut med Anna. Man borde ju inte lyssna på rykten förstås. Men jag kan inte hjälpa att bli berörd. Jag känner efter smärtan för att se om jag kan dela den med honom. Men självklart kan jag inte. Jag vill göra något för honom, men känner mig maktlös.

Man gör inte så. Man behandlar inte mig så. Och tanken är ju att jag ska sträcka på ryggen och säga att "jag bryr mig inte". Och jag gör ju som jag ska, men jag vet inte. För jag bryr mig. Jag bryr mig så att jag nästan går sönder. Varför måste vissa människor vara svin rakt igenom? usch. jag är så arg just nu. blähk på honom.

Jag tror jag gått och blivit frälst.  Det finns liksom inga ord för det här.

Och jag vill ta tusentals vackra bilder och skriva miljontals av vackra ord. Men det blir aldrig mer än såhär. Lasse som skakar mina trummhinnor till ett klimax medans jag önskar att jag vore ens hälften så estetisk och djup som alla människor runt omkring mig. Men det slutar ju alltid här. Med bara någon kort redogörelse för vad som händer i helgen och hur glad jag är över studiedagen, eller hur jag är bakis efter utgången,eller hur jag skippat läxorna femtonmiljoner gånger. Jag vet inte om mitt liv kanske inte är tillräckligt seriöst. Om jag borde vara glad för att det inte finns tillräckligt med smärta för att skapa. Eller om baa hela min inspirations- och skapandeförmåga är helt stympad. När jag var 14-15 var poesi mitt syre. Jag skrev dagligen, jag andades orden och deras tröst. Det var det vackraste jag hade. Men nuförtiden är det inget sådant längre. inga leende smaragdgröna ögon, svartvita drömmar i neon eller sylvassa naglar. bara meningslöst schabbel om saker alla redan vet.

jag försöker, det ska ni veta, att bli mer djup. Men det blir bara pannkaka av det hela. krystat och konstigt liksom


LEVERPASTEJ

Jag är så himla arg på min mamma. Hon måste alltid lägga näsan i blöt. Visst, det är jättesnällt att hon städar. men hon kan faktiskt fråga innan hon snokar runt i mitt rum. idag hittade hon sin födelsedagspresent. kul som på jul. cpskit.

Trött.
Huvudvärk.
Sandpapper i halsen.
Stressad.
Bakis.

Så inte ok.

Kents nya singel har läckt över internet, och självklart har jag lyssnat in mig. Jag är frälst. Totalt frälst. Albumet har stora potential att bli kents bästa. Låten har (enligt mig, som såklart är totalt ovetande på ämnet) mer åt det synthiga hållet än deras tidigare alster, och jag fullkomligt ÄLSKAR det. Jag älskar Kent och allt de gjort, men ibland kan de bli lite för svåra och pretto. Den här låten har partyfeeling (i den mån en kentlåt kan vara party). Jag kan se mig själv stå i folkmassan på annexet till en psykadelisk ljusshow (som jag hoppas innerligt på) dansandes i extas till denna låt.

Detta är så fantastiskt och så oväntat från Kents sida att jag blir alldeles gosig inombords. PUSS! Om jag ska jag säga något negativt, så är det kanske att låten känns lite platt. Jockes röst är som vanligt fantastisk, men jag saknar den där lilla extra känslan och smärtan i den.

uppdatering:
Med hjälp av sötfridas tips och tricks har jag nu lyckats med att göra en egen layout på bloggen. Kanske inte jättefantastisk, men iallafall något eget. Kanske blir man tagen mer seriöst nu, kanske någon enstaka mer stannar för att läsa var jag har att säga. Antagligen inte, men känslan är ju bra iallafall. Nu ska jag väl snart ge mig och gå och sova en sväng tror jag. ingen idé att sitta här och traggla med ingenting. (nej det var inte meningen att syfta på låten. det bara blev så.

OBS! Detta är ingen spoiler. jag kommer inte avslöja något som händer i boken. du kan lungt läsa vidare!

lästw just ut sista Harry Potterboken. Jag vet att det är sent och så och att jag mest borde sova, men jag måste få skriva lite.  Jag känner att jag inte bara kan lägga mig och sova utan att ha fått få ur mig lite känslor om boken, för sådana finns det gott om. De senaste timmarna har så mycket hänt, och jag är seriöst skakad. Det är lätt att påpeka att det faktiskt bara är en bok. Det är ännu lättare att påpeka att historien bara är totalt orealistisk, och att den  endast är skriven i syfte att tjäna pengar. Jag måste dock säga att det som är fruktansvärt svårt, på gränsen till omöjligt, är att inte älska allt som har med Harry Potter att göra. Att få drömma mig iväg med HP kan få mig att glömma alla mina problem. Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag tror nog att många förstår och känner som jag.

Som sagt, de senaste timmarna har väldigt mycket hänt, och jag har kastats mellan olika känslotillstånd att jag nu är så fylld av känslor att det kortsluter lite grann. När jag lade ifrån mig boken kände jag mig lite lätt apatisk sådär. Jag ska försöka att inte skriva något som avslöjar handlingen nu, men jag känner till viss del upprättelse, till viss del sorg, till viss del glädjeyra, till viss del chock över att allt faktiskt är slut, att det inte blir mer fantastiska böcker.

Känner mig nästan lite tom.

dags att sussa!
godnatt!