Om att lyssna.
Jag slår mig ner i den landstingsgröna fåtöljen i rummet med de blekbeiga väggarna och ser henne i ögonen. Jag berättar om en mörkaste natten i mitt liv. Om kväljningar, panikångest och en önskan att kräkas ut mina inälvor, om det svartaste av mörker och den djupaste av ångest. Och hon skrattar sådär nervöst, möter min blick, och säger att "så kan det gå" och "har det blivit lite mycket alkohol på sistone?". Och någonstans där fick jag nog. Jag orkade inte mer. så jag bad om att få gå, och lämnade henne där åt sin självgodhet och arrogans. Många års yrkesverksamhet som kurator och universitetsutbildning har tydligen inte gjort något, om möjligen något negativt, åt att bemöta en människa i kris.
och så kontrasten. När stora blå ögon, ur ett fräknigt pojkaktigt ansikte och bakom en stor rödblond kalufs ser på mig myndigt och allvarligt när jag berättar. Berättar hur äckelkänslorna väller upp ur mig. Hur jag lägger mig ner för att inte orka resa mig på över en timme. Hur ångesten går över i något mörkare. Han, som knappast kan ha en hum om hur det känns, han ser på mig, lyssnar, och nickar. Ibland frågar han något, om hur jag känner, om vad som hände, om vad jag vill. Jag svarar, och han nickar igen.
Jag berättar om något som dragit upp alla känslor igen, och han frågar, inte alls anklagande.
- kan det vara en sån liten grej, som liksom, rör upp det?
- ja.
- okej, då gör vi så här...
och han ordnar, fixar, hjälper och ställer upp. Utan knussel.
Så nära får ingen gå
Över ett år sen vi sågs. Över ett år sen jag grävde ur mitt hjärta med en rostig slev och slafsade upp den köttiga massan på den här verbala tallriken som jag vet att få läsare någon gång ens överväger att smaka på. Och i många avseenden känns det som ett förlorat år, även om jag tvekar inför de orden.
Stannade jag kvar med musiken, poesin, fotografierna och det som jag på någonsin anar vara det inre jag desperat försöker fly ifrån? Svaret behöver knappast ges. Ett år som krälat förbi. Ett år där hjärtan mortlats sönder till små små fragment för att sedan få skalet hafsigt ihoptejpat igen, och där de bitar som blev över sopades under mattan snabbt. För ingen får se. Så nära får ingen gå.
Ett år där svärtan doldes med en flaska i ena handen, en kettlebell i den andra, och ett försök att balansera 150% plugg däremellan. Stanna aldrig upp, då hinner de ikapp dig. Jag är lycklig. Jag har alltid varit lycklig. Jag kommer alltid att vara lycklig. Något annat svar får du aldrig. Jag slår istället för att springa. Jag biter istället för att svälja. Och ändå, i slutändan, får jag erkänna, att även jag gör ont. Tillochmed mycket ont. Men så nära får ingen gå.
Ett år där andnöden kommit i farten, där hjärtat drömt om att få stanna för en kort stund, om att slippa få rusa. Ett år där jag trodde mig springa på löpband, fast jag egentligen kröp i slammet. Ett år när jag för första gången mötte döden, och vände andra ryggen till. Ett år när jag vägrade känna smärta. Ett år när jag inte fanns där. Så nära får ingen gå.
Ett år när det vackraste jag har blev nedsmutsat, föräckligat och förstört. När det finaste jag har att ge bara togs, slabbades med och slängdes över sängkanten. För det betydde ju ingenting. Och jag reser mig upp, tar på mig kläderna, och tänker att "det här ordnar sig till slut". Men här någonstans har det brustit. Här någonstans vill jag inte mer. För så nära får ingen gå.
