Att presentera ett svin

...Jag är hög nu och kan inte somna om...

Vi börjar dagens inlägg någonstans under 2003. Msn-konversationer trallade på i vanlig takt, låtar skickades hit och dit på den vilda webben. Så föll en liten fil in i Carolines mottagna filer-mapp. En fil som kom att ruska om hela Carolines värld och forma henne till den person hon är 2008.

och så kan man ju skratta hejvilt åt det som står ovan och tycka det är klyschigt och överdrivet - eller så kan man ta det för vad det är och inse att livet ibland är en enda stor klyscha. Nåväl, vi kanske ska ge det lite mer bakgrund än så. Vi kan gå nån månad tillbaka i tiden och se att vissa mp3-filer som rasat in i min mottagna filer-mapp hade samma knarrigt hesa röst på sig. Dock hade jag inte riktigt fastnat, varit lite snofsig, inte velat att någon annan skulle säga vad jag skulle lyssna på. Vissa av filerna hade jag gillat, ibland tvingat mig att gilla för att jag borde. Dock hade jag inte riktigt greppat konceptet.

Så en dag damp den in i mottagna filermappen, samma kväll tankades den över på 256-megabytes-mp3spelaren. 2 timmar senare i min säng forsade tårarna. Aldrig har någon träffsäkert beskrivit allt jag kände just då, aldrig hade jag blivit så avskalad av något någon annan skrivit. Jag lyssnade om och om igen och grät i timtal. Lars Winnerbäck hade tagit mig med storm, och det är bara halvt på skämt jag säger att jag aldrig skulle bli densamma igen. 

Vilken var låten då? Det är kanske inte så svårt att gissa. Det var den gamla räven ;) Kom änglar körde över mig med ångvält och sen var jag frälst.  

Och sen har det bara växt. från första konserten 2004 då allt mest var på lek och vi roade oss mer åt att skratta åt en sur tant än åt själva konserten - nästan. Vidare till 2005 med första utomhuskonserten och plats långt bak och dans och fint.

2006 var Larsåret. Efter nattens bränder släpptes och jag lagt tassarna på ett exemplar låg jag återigen i samma säng, med Elegi i öronen och en liten bok i handen gråtandes sönder mina ögon. Aldrig har jag läst något så rörande och så slående och mycket sömn blev det inte den natten.

Sommaren 2006 är en helt annan historia. Zinken invaderades och där någonstans mellan kom ihåg mig och kom änglar förlorade jag all verklighetsuppfattning och försvann hjälplöst in i Larsland. Efteråt var tystnaden öronbedövande, inget kunde någonsin toppa den upplevelsen och det visste jag.

2007 och ett möte med mannen i mitt liv där tårar flödade, rosor med texten "för dig, för dig, för dig" gavs bort och ordet "kram" och en liten guldig Larskråka kladdades på en sprillans ny Daugava.

... Daugava. Naken igen, avskalad, och visst blir det inte bättre än såhär?

November med små besvikelser men stora stunder och en pekning mitt i pannan på mig som fick mig att leva lycklig ända in i januari då det var dags igen.

Grammisgalan och Lars uppträdde med "En tätort på en slätt". Det var det vackraste någonsin - även om jag aldrig trodde att jag skulle få se Larssa i globen ;).

Ögonen tårades på riktigt då Lars höll tacktalet efter att ha vunnit "årets låt" för "om du lämnade mig nu".

och så Mars. så sitter jag här igen. I sängen, inte gråtandes, men nästan. Det är för nära mitt innersta, för nära det jag är, för träffsäkert.  Och i Augusti skriver vi nästa kapitel i Larssagan...

....och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång,
med dig,
med dig,
med dig...

och så mest för att jag inte kunde låta bli att visa denna bild igen.
jag vänjer mig aldrig