Det sjunger i mitt huvud när du ler
(Jag vill skriva om detta, sjukt mycket, så jag ska försöka. Men eftersom ämnet ännu är en aning sekretessbelagt kommer det bli som det blir.)
och tiden stod bara stilla ett tag. Det var perfekt. Inte för att det var speciellt vackert just då men jag var bara så lycklig och jag skrattade så hjärtligt och innerligt som aldrig någonsin förr. Jag har ärligt talat aldrig varit med om något liknande. Visserligen hade jag saker jag skulle hinna med, men jag hade ingen tanke på att det skulle ta slut. Det gjorde det dock, och jag bara längtar och vill tillbaka.
Någonstans där insåg jag också att det började bli farligt, för det gör det. På min högra axel sitter en liten vingprydd ängel i Barbiedockeformat och säger att det är fel att agera, att ta steget. Fast där kanske jag ljög. Det kanske inte har med samvete alls att göra, bara rädsla. Fast jag tycker det vore konstigt, då rädsla aldrig stoppat mig förut. Det är som om det här måste ta tid, om något ens ska hända. Jag är riktigt ovan vid den här situationen. Att inte känna sig säker på vad som är rätt att göra. Det känns som om det här kommer så himla fel i tiden också, och jag vet inte. Jag vill så mycket, men samtidigt känner jag att det måste få växa. För första gången i mitt liv när det gäller sånt här behöver jag verkligen tid, och tid är just vad jag inte har.
nu blev allt snurro. och som vanligt vet jag inte om jag fått fram riktigt vad jag menar, eller denna gång även om jag fått fram det lite för tydligt. Jag vet att det är jävligt klyschigt men som klyschornas konung har jag rätt att vara det.
Jag borde väl inte, och så kommer inget att funka, och så är det fel, men jag längtar ju.
Och ja det har hänt saker på bloggen. Nej det är inte klockrent, men alla klagade på att de inte kunde läsa vad som stod. Var nöjda nu.
En olycka blir minne blott
Nu är jg istället fylld av andra känslor, jag är ledsen, rädd, arg och besviken. Innan jag börjar beskriva hur jag känner kanske det är bäst för att, så sakligt som möjligt, redogöra för det som hänt. Vi börjar berättelsen tidigare ikväll på flygplanet. Vi hade bytt plan i Amsterdam och var nu någonstans över södra Sverige/norra Danmark grovt höftat. Jag var fruktansvärt trött efter en så lång resa och slumrade till mot mammas axel. Kabinen var inte tyst, men inte heller väldigt stökig, folk pratade lågmält men många sov också.
Sen plötsligt blev allt kalabalik. Någon i vårt sällskap kom springande och ropade att "Lasse Westin är allvarligt sjuk". Efter detta minns jag inte mer än fragment, men jag vet att någon frågade efter en läkare och man också hittade en sådan. Vi satt ganska långt bak i planet så jag kunde se att det hände saker och ting vid toaletterna längst bak. Det fanns tydligen två läkare på planet och båda två var i full färd med någonting. Jag kunde inte se Lasse alls då han befann sig inne på toan. Efter ett tag bar de ut honom och lade honom på golvet. Flygvärdinnan sprang efter syrgasmasker. Efter lång tid av total förvirring och en rad av händelser började vi närma oss Arlanda, vi fick förtur att landa och det rörde sig enligt flygvärdinnan om en "emergency landing".
Man visste inte exakt vad som hänt med Lasse, lågt blodtryck förmodade man. Man hade dock kontakt med folk på arlanda och en ambulans stod redo att ta honom till KS så fort som möjligt. Lasses fru Lena var riktigt skakig och hon grät. Planet gick ner, vi blev tillsagda att sitta kvar tills Lasse blivit tagen ur planet och ambulanspersonalen störtade in. De fick upp honom på fötter, och vi kunde se att han var alldeles gråblek i ansiktet. Orderna ändrades och nu skulle vi tydligen gå ut ur planet först, de hade fått problem med att få ut honom genom bakre dörren. Kan ha varit problem med en trappa eller något. Vi tog oss ut ur planet och hämtade vårat bagage. När vi kom ut i ankomsthallen fick vi veta att ambulanspersonalen ansåg att Lasse var "så frisk" att han inte behövde köras till KS. Dessutom var det "vanligt med lågt blodtryck vid landning".
För att nu ge lite personliga tankar till detta: AMBULANSPERSONALEN KAN TA SIG I RÖVEN! Är de helt pucko eller? förlåt för mitt språk, men jag är jävligt förbannad. För det första så fick han sin anfall långt innan landningen hade börjat. För det andra så är det väl riktigt idiotiskt att inte kolla upp det alls? Läkaren på planet var väldigt förvånad över att Lasses anfall varade så länge, är inte det ett tecken på att något är fel? Jag tycker det är fördjävligt att man kan göra en sån bedömning helt på lösa grunder.
Dessutom är jag riktigt arg på att man inte lyckades få ut honom ur planet snabbare. det tog säkert 10 minuter. Hade det varit värre hade han kunnat dött under den tiden.
Jag kanske inte kommer ha kvar det här inlägget såhär. Jag är arg som satan, vet inte om jag fått med allt, eller rent av fått med för mycket. Tänker inte korrekturläsa det nu, det får bli en annan gång. I övrigt var resan helt underbar. I framtiden kommer jag väl att lägga upp några bilder som förhoppningsvis är representativa.
Au Revoir, eller nåt
Jag väntar utanför för att få se dig
Jag snubblade ut ur kemisalen kvart i två och satte kurs mot tunnelbanan. I öronen tjöt Jocke om att våga vara rädd. Och rädd var nog just vad jag inte var, fast jag kanske borde. Att döma av känslan jag hade så hade jag lika gärna kunnat vara på väg till konsum för att köpa ägg till nån pannkakssmet eller nåt.
Hursomhelst. Jag kom fram, mötte en Frida med ett ekipage av Södertäljerskor och... Trosor(;))? Timmarna förflöt så sakta med godisinköp och mys, och sen så helt plötsligt blev det kaos, både inuti och utanpå. Det lugn som tidigare infunnit sig ersattes efterhand av en stigande panikångest och nervositet. Jag hade en flamencodansös någonstans bakom revbenen som använde mina njurar som maracas. Jag ville spy och allt var galet. Sen kom de, bara sådär, intågande. Ingen pampig entré, men ändå tillräckligt för att sätta x antal människors hela existens i gungning. Allt blev suddigt och overkligt, en viss herr Sköld vände sig om och vinkade och runt om mig började folk att gråta. Allt var så absurt men ändå så vackert.
Så kom till slut den stunden då vi kom in i rummet. Efter att på darriga ben stapplat förbi vakterna och fått kvittona godkända gick allt fort. Löften om att ta fota varandra med Männen rann ut i sanden. Tiden rullade på trots jag gjorde allt i min makt för att övertala den att stanna en sekund för att ge mig tid att tänka. Så var jag bara där. Öga mot öga med Martin Sköld. För andra gången i mitt liv. Jag slängde upp min plansch och min skiva. Följande konversation följde:
C(darrigaste rösten ever): Hej
M: Hej
Vakten: De kan bara signera ett föremål per person
C: jaha... ok...
M: Jag tar den här då.. *vecklar ut planschen och skriver*
C: Alltså det här betyder verkligen allt för mig*
M: *ler* Jag kan signera skivan också
C: Åh tack så jättemycket. Kan jag få en kram?
och sen blev det kram och tack och Jocke och kram och Sami och "Det här betyder så himla mycket för mig" och "Kram på dig" och en kram och Markus och en kram och en massa tackande däremellan och så bara en vakt som frågade om planschen var min, och, och, och, sen kom ingenting. Halvvägs ut genom rummet kom det, oundvikligt och som ett emotionellt knytnävsslag. Tårarna vällde fram. Rödögda fina människor mötte mig utanför, och sen var det tårar och skratt och bara så himla fint.
Trots att jag varit med om detta förut var detta så mycket större, så mycket verkligare.
Allt, allt, allt kommer till den som vågar vara rädd
*Klyschornas konung forever
Det har varit en lång, lång natt
Om jag vore ett kattskrälle skulle jag spinna förnöjt.
Det går över, det går över, det går aldrig över
Stockholm vaknar långsamt,
på droger och på sorg,
snön ger ut sin oskuld till hela kungsholms torg
det känns som när jag kom hit
way back in -93
en ynklig rad av fotspår
en oändlig kontinent
Det är så mycket smärta
så mycket nakenhet
att jag bara dör. igen, igen, igen.
Den 17 november får ni göra vadhelst ni vill med mig,
och utan ett ljud; Mitt hjärta i er hand
Förlåt för att jag bloggar sönder, men det här är bara så obegripligt stort.
Music non stop when I close my eyes
Ord. Dom träffar rakt i bull´s eye och vrids om. Det är smärta. Det är njutning. Det är orgasm. Det är ångest. Jag vill dansa. Jag vill krypa ihop i ett hörn och gömma mig. Jag vill skrika. Jag vill bara sitta tyst. Jag vill skratta. Jag vill gråta. Jag vill Kasta saker omkring mig. Jag vill.. jag vill... så himla mycket. Känslorna sprudlar åt alla håll och kanter och jag har ingenstans att ta vägen. Så jag sitter kvar och bara blundar och inhalerar tonerna.
Bussen här utanför går ingenstans
och mörkret kommer, oundvikligt, som förra året, och förrförra, och förrförrförra... Men jag vänjer mig aldrig vid kraschen. Helt plötsligt står man bara där, sent på eftermiddagen och tittar ut genom fönstret för att märka att det är kolmörkt ute, liksom inne. Jag har rört mig som en zombie till och från, rört mig som en narkoleptiker genom lägenheten, tidvis ackompanjerad av smatter mot rutorna. Skulle läsa samhällskunskap idag. Somnade. Man talar alltid om vårtecken, men det finns också hösttecken. För mig är hösten här på riktigt när jag somnar klockan 5 på eftermiddagen.
Det finns dock vissa saker, som är värda att längta till, som får mig varm i höstmörkret trots att jag inte ens äger en riktig tjocktröja. Jag skulle vilja säga något stjärtigt poetiskt om att jag tänder ljus som symboler för värmekällorna som komma skall, men det vore en lögn. Den enda ljuskälla jag har är en bordslampa utan skärm som knappt lyser upp hela rummet.
Det blir lars som räddar mig i höst. och Carl. och Kent. och choklad.
Man kanske skulle ta och boka en extra sittplats på flyget till Reading?
håll mig hårt
för jag skakar av all denna meningslöshet
jag förstår bara det som är vårt
I wanna take a bath with you and wash the chaos from my skin
och jag spricker upp inombords. jag saknar. jag längtar. Just nu vill jag bara sätta mig på första bästa plan till London Gatwick.
Run away from all your boredom,
Run away from all your whoredom and wave.
och precis så är det. Jag behöver inte ha en plan, bara hamna där, brevid honom, med huvudet mot hans skuldra, med hans hand på min överarm. Kanske en kyss, mer behövs inte.
Jag vet att jag just nu är klyschornas konung. men jag kan inte låta bli.
ge mig den 28 december.
och sen får jag panik.
för jag vet att det aldrig blir något.
Someone call the ambulance
Sorg.
Lycka till, Steve.
Tack för allt.
