Helt galet harmonisk
Jag vet inte vad jag förväntat mig Av KI Balans, men inte var det detta. Där stod jag i en källarlokal, barfotamed 39 tanter som alla var av den sorten som tycker att Gabriellas sång av Helen Sjöholm är det mest ljuvliga de har hört. Tillsammans stod vi på våra små lila mattor met lätt böjda knän och rörde oss ytterst harmoniskt.
Mitt i ringen stod Birgitta, ledaren. Birgitta var en solklar Birgitta. Hade jag inte vetat hennes namn hade jag fortfarande gissat rätt på första försöket. Håret var klippt i en ytterst städad blond page och hon talade i sitt headset med en röst som skulle kunnat passa på någon frikyrkopastor (ínte de som står och vrålar om pånyttfödelse och frälsning, utan de som talar med den där lena jagharträffatgudochharväldigtmycketharmoniikroppentonen). Medans vi knäböjde och sträckte på rygg och armar tillkännagav Birgitta att det var dags för den otroligt sköna regnbågsdansen, som vi utförde i stor harmoni. Sedan gjorde vi kullerbyttor. Mitt i allt kände jag mig mest väldigt hippie, och det var väl det jag ville framföra här.
"m n o Ö!" "P!!!!"
I know, you've got me wrapped around your finger
Livets stora mysterier #1: Vem fan läser SvD's Fantomenstrip?
Hagbard har alltid haft sin lilla charm. En tjock sur viking med en ännu tjockare och surare fru som alltid väntar med stekpannan i högsta hugg, har ni hört om ett bättre framgångskoncept?
Så har vi Baby Blues, som säkert tiltalar småbarnsföräldrar med sina säregna skämt om puttinuttiga små barn som blir till odågor och säger pinsamma saker om mamma och pappa.
Zits är ju också en helt fantastisk komposition. Tonårssonen i sjukt fräsh grungig oversizeskjorta som personifierar tonårsrevolten. Visst känner man igen sig i den något överdrivna smärtsamheten han finner i föräldrarnas ovetande och pinsamhet, och en sannare bild av hur mitt familjeliv ibland är kan jag knappast tänka mig.
Sen finns det bara en kvar, nummer 4 ( dock nödvändigtvis den sista i ordningen i själva tidningen, men det blir ju mer effektfullt att lägga den sist). Fantomenstrippen. Visst! Jag köper det! Även om han har randiga pilsingar utanpå sina blå trikåer så är han rätt cool. Har man en häst som heter Hero och en dödskallering kommer man undan med det mesta.
Dock förstår jag inte en sak, och det är just varför man har låtit honom ha sin strip i SvD så himla länge? Det är väl ingen jävel som läser skiten?(för att uttrycka sig lite bryskt). Det jag inte hänger med på, är att seriestriparna inte är fristående från varandra, utan att de följer en lång story. Detta betyder att för att få någon form av sammanhang måste man läsa fantomen VARENDA dag, och dessutom ha varit med ett tag - för Gud vet hur länge samma story hållt på. Någon som vet? Jag har då aldrig sett en minsta antydan till en nystartad berättelse. Jag har faktiskt gjort ärliga försök mot Fantomen, utan att en endaste gång lyckas med att läsa stripen två dagar i rad.
Min högst ovetenskapliga hypotes är att Fantomen är något slags glesbygdsfenomen. Har man 2 grannar, varken tv eller internet, och 3 mil till närmsta affär så kanske Fantomenstripen är en betydande del i morgonbestyren då den faktiskt dödar drygt 30 sekunder eventuell dötid för en långsam läsare. Sen vet jag ju ingenting alls om varesig själva stripen eller glesbygdslivet, så ni får gärna komma med andra teorier. Kanske är det rent av en Fantomenläsare bland Er som råkat snubbla över detta inlägg?
Med ryggen upp mot väggen bara hud mot vassa eggen
En liten hyllning till vad som trots allt är världens bästa band.
Hör du hur de sjunger?
Det sjunger i mitt huvud när du ler
Med Camilla på jobbet och Jennifer utan större entusiasm till en viss bar, lämnades jag och Ronja åt vår ensamhet på the Generator. Skramlandes med kopparmynten för att försöka få ihop till åtminstone en drink till var satt vi i en av våra sedvanliga hörnor och smuttade på en alkoholhaltig dryck var. Några meter bort roade sig ett gäng personer hejvilt, och jag insåg att kvällen skulle bli riktigt usel om inget gjordes snart. Utan mycket mod i kroppen, men med en övertygelse om att rädsla bör övervinnas, förkunnade jag för Ronja, att efter att ölen var slut skulle jag gå fram och prata med gänget. Det var ju trots allt en ganska söt karl där.
Ölen tog slut, och sant som det var sagt snubblade jag fram med utsträckt hand och presenterade mig. Damerna visade sig vara av norsk härkomst och firade semester i staden, de var trevliga och glada men drack som om ingen morgondag fanns och blev till slut lite svåra att umgås med av denna anledning.
Och så var det ju han. Han som var lite söt sådär. Vi kan kalla honom J. Mitt bland alla flamsande norskor satt han där och umgicks, om än på sitt eget lugna och sansade sätt. Han jobbade i jeansaffär i Sydney. Han älskade Eurovision Song Contest. Han hade hatt. Jag hade hatt. (Det finns inget bättre sätt att skapa kontakt än att ha hatt på sig, tro mig! Hur många karlar har jag inte snärjt av den enkla anledningen att jag har hatt? Nåja, inte så många kanske, men det är trots allt en betydande del av min statistik, jag kan säkert fixa siffror.) Och sen gick det 2 timmar. På varsin barstol, lutandes över ett sådant där minimalt opraktiskt megahögt bord. Inget att dricka, ingen annan att underhålla oss. Men tiden bara försvann. Och jag slogs flera gånger av tanken över hur nära vi satt, hur våra lår bara precis märkbart avsiktligt snuddade vid varandra. jag vet inte om jag fattade just då, men jag var nog i sjunde himlen.
Han erbjöd sig att köpa drink. Jag bad honom köpa något billigt. Jag brukar vanligtvis inte ha något problem med att uppmuntra karlarna att köpa mig drinkar, men i det här fallet kunde jag inte. Sedan slutade det iallafall på något mystiskt vis med att jag stod med min svindyra favoritdrink drink i handen och han drack den scotch'n'coken för 1.50 jag hade sagt att han kunde köpa om han insisterade, och då den dyra drinken var blandad och klar så var det försent att protestera.
Så gick han. Bara sådär. Var tvungen att gå upp tidigt. Skulle flyga till Brügge eller Bryssel eller vad det var. Och jag bara stod kvar, bredvid Ronja. Det enda som fanns var en hemsk tom känsla av att jag just missat chansen i mitt liv. Mina ben var alldeles darriga, och jag förklarade om och om för Ronja hur tagen jag var. Och hon instämde att det verkade ha varit något fint där.
10 minuter, kanske en kvart gick, och så kom han. Upp längs matsalsgången, in i baren. I min hand hamnade en lapp, och så "If youre ever in australia, let me know". Vi tryckte varandras händer, och så gick han till slut. Men i min hand glödde en gammal bussbiljett med några nedskrivna klutter. Och INGENTING gjorde någonting längre.
Några tappra försök att skyffla bort allt skrot samt lite shoppingfantasier!
Mitt rum har fått sig en liten ansiktslyftning, eller är på god väg iallafall. Jag har dammtorkat och rensat hela dagen (tja, en halvtimme iallafall). Jag har fortfarande en hög med böcker på golvet som jag inte vet vad jag ska göra av, antagligen kommer de få förpassas till garderoben någon dag snart när jag blir trött på att snubbla över dem.
Jag konstaterade idag att jag antagligen inte har världens bästa städteknik. För det första så plockar jag ALDRIG undan saker när jag använt de klart, istället får de ligga kvar på skrivbordet/hyllan/golvet/i sängen/ på närmaste lediga yta. När jag väl kommer till själva städningsmomentet finns det så mycket att plocka i att jag inte vet var jag ska börja. Allt blir ett ständigt omflyttande av saker för att frigöra ytor att dammtorka, och oftast ger jag upp någonstans halvvägs. Resultatet av mitt tappra städningsförsök blir då att fönsterbrädan förvisso är ren och fin och tom, men skrivbordet ser ut som hejkomochhjälpmig. Idag har jag ändå gjort riktigt bra ifrån mig, enligt min egen åsikt, och jag tänkte fortsätta imorgon när jag ändå ska strosa hemma hela långa dagen.
Fader min kom hem vid framåt sextiden och var supergullig och satte upp min nya hylla som vi köpte på bauhaus för några dagar sen, så nu har jag en dubbelt så lång bokhylla som förut, och genast börjar det klia i tassarna på att smita förbi SF-bokhandeln, lönen kommer ju trots allt på fredag. Som några av er kanske minns så har jag sedan tidigare en ekskiva ovanför sänghuvudet (som jag iofs använder som sängfot, Pippi Långstrumpig som jag är). Numera går det en likadan ekskiva längs med sängen också, så att hyllan rundar hörnet tjusigt. Så nu har jag ägnat en dryg halvtimme åt att fylla upp den med böcker och bygga vad jag skämtsamt kallar för "mitt discworld-altare". Böckerna är sorterade efter serie och det är superduperfint.
När jag håller på och trixar med hyllan får jag alltid känslan av att det ändå är lite tomt, och jag tror äntligen jag har bestämt mig för vilka planscher jag ska köpa till min lilla hörna: Wyrd Sisters, Night Watch och Eldritch Sky. Ni får gärna tycka hit och dit om dem! Bilderna är hämtade från webbshoppen http://www.pjsmprints.com/!
När jag snubblar in och surfar på discworld merch får jag alltid massa kli i fingrarna, och denna gång var det två saker som gjorde mig lite extra shoppingsugen, nämligen en liten skulptur av Rob Anybody samt en kopia av Tiffany's white horse-halsband. Den sistnämnda kostar bara 32 pund + frakt eh? Det är ju bara några dagar kvar till valentines day. Om någon vill visa lite kärlek så finns länken här!
Nåja. mitt rum kommer bli megafint iallafall - PRÅMMIS!
I shall wear midnight
"Why do you go away? So that you can come back. So that you can see the place you came from with new eyes and extra colours. And the people there see you differently, too. Coming back to where you started is not the same as never leaving.
The words ran through Tiffany's mind as she watched the sheep, and she found herself fill up with joy - at the new lambs, at life, at everything. Joy is to fun what the deep sea is to a puddle. It's a feeling inside that can hardly be contained. It came out as laughter. "I've come back!" She announced, to the hills. "Better than I went" - Pratchett, T, A Hat Full of Sky, p.p.349-350 l.l. 20-2
Och precis som Tiffany Aching kände sig efter sin hemkomst till The Chalk i slutet av A Hat Full of Sky, så har älskade Sir Terry fått mig att känna angående min hemflytt från London. Det är okej att åka hem, eller egentligen, det är först när man är hemma som man varit borta. Och även om jag försöker vara sjukt litterär och vis så är det egentligen ingen idé om jag sitter här och försöker förklara hur jag känner, eftersom Sir Pratchett redan sagt allt.
* Ja, så flott är det faktiskt numera!
Caroline = latmask
Nu är jag iallafall halvvägs till den nya designen på bloggen, och kalla mig segdeg om Ni vill, men jag ORKAR inte sitta i timtal och trixa. Om någon har någon briljant idé om hur jag ska få bort de fula rosa rutorna så kan ni ju hojta, så kanske jag får inspiration att fortsätta på mitt spår.
http://caruschkababuschka.deviantart.com/
Detta är dock ett steg mot att försöka bli lite mer seriös och faktiskt respektera det jag faktiskt ibland lyckats skapa. Jag har samlat ihop vad som med lite överdrift får kallas för la créme de la créme av det jag gjort med min kamera. Att det bara är självporträtt beror säkert på att jag är en egocentrisk idiot, avgör själv. Men kika gärna, och var inte för dum med kommentarerna. Jag har faktiskt vågat.
