:(
saknad
På bussen hem inatt tror jag det på något sätt sjönk in för mig vad det innebär att Carl har åkt hem. Jag kunde inte hjälpa det, tårarna bara rann och jag gjorde bort mig inför hela bussen. Inte för att jag egentligen bryr mig, det kvittar vad folk tycker.
Kanske var det inte helt bra att Carl kom på besök, eller så var det det bästa som kunde hända, jag kan inte riktigt besluta mig. Något som är sant är dock att Carl är den absolut snällaste, finaste, underbaraste, sötaste, omtänsammaste, raraste kille jag träffas någonsin. Just nu känner jag mig alldeles tokförälskad och får fjärilar i magen och grejer.
Det jag insåg på bussen var att det finns inte en chans på miljonen att det någonsin skulle bli något mer mellan mig och Carl, hur mycket vi än ville det. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur underbara de 3 senaste dagarna har varit och på att det aldrig blir mer än så.
Jag tappade helt tråden här, men ni fattar budskapet.
stackars
Det är lite galet det här. Carl åkte hem idag. Det har varit de kanske tre bästa dagarna i mitt liv. jag hade tokmycket fjärilar i magen i onsdags, och de är lite tillbaka igen. Jag trodde inte att man kunde bli tagen med storm så som jag blivit. Vet dock inte vad som händer nu, känner mig störtförälskad, och jag tror att han känner detsamma. Men det skulle ju inte kunna funka någonstans.
Kanske överdriver jag det här just nu, men det känns som om mitt liv fullkomligt möblerats om bara på några dagar. Det går säkert över.
Jag vet inte vad jag ska känna, vad jag får känna och vad jag borde känna. Jag hatar att jag måste falla för fel kille.
Och jag har kvar av sommarn om du behagar
Om du behagar komma hem från England
