Att presentera ett svin

Ja, och att sedan uppleva att man inte kan röra på en endaste liten muskel samt att skriken på mamma bara blir ett pip gör inte situationen bättre.

Kalla mig en fjant, men jag var ju bara lagom rädd när jag vaknade på riktigt.

Klockan är snart 20.00 en söndagkväll, och jag skriver detta blogginlägg ifrån de djupaste kolmårdsskogarna. Brevid mig sitter två FRUKANSVÄRT enerverande Norrköpingsblondiner i 14-årsåldern och tjötar på. Det är dock inte riktigt så exotiskt som det verkar, egentligen passerar jag bara igenom skogen på ett SJ-tåg på väg hem till Stockholm. Jag och fina papps har spenderat en heldag i linköping där vi sprungit på lägenhetsvisningar, promenerat runt halva stan och lekt med lilla Calle. Solen har strålat och jag känner mig alldeles matt i kroppen. Imorgon bitti ska jag ringa Stångåstaden och tacka ja till en fantastisk liten etta på Tröskaregatan. 33 kvadrat, kök, och en liten uteplats där man kan grilla, mitt i det lilla idylliska Lambohov. Behöver jag säga att jag är taggad på att få flytta ner?

Fick även möjlighet att träffa Kevin, som följde med på lägenhetsvisning nummer två plus en av dagens många cykelturer genom staden. Det är trist att inte träffas så ofta, eftersom vi känt varandra så länge. Men kanske blir det ändring på det till hösten när jag lägger tätorten på slätten för mina fötter?

Nu spelar Norrköpingsblondinerna Mariokart på DS med hög volym och jag vill mest strypa dem lite.

Förövrigt har G berättat att han kommer igen om 2 veckor. Det var surt och nästan skämmigt att vi inte hann ses ens en liten snutt när han var här i veckan, men är han här för business så är han. Jag får väl hoppas på att bli bjuden på Vapiano då istället.

Nu har jag lämnat vildmarken och glider just in i Jennifers fantastiska hemstad Nyköping. Dags att hitta något vettigare att pyssla med.

Ooga-booga!

Jag reste mig upp för att gå in i köket och ta lite juice att dricka innan jag hoppade i sängen, jag hade just avslutat ett samtal med pappa där jag sprutat ur mig lite av den ilska ni kan se skymten av i föregående inlägg. I handen hade jag ett exemplar av Night Watch. Min käre far såg på mig. Har du inte läst klart de där böckerna snart? Tonen var på intet sätt anklagande, han sade det så snällt och mjukt han kunde, men nog hörde jag den underton han så febrilt försökte dölja. Det kändes nästan som en slags oro från hans sida, eller en liten vänligt menad suck med glimten i ögat. Joo.. alltså.. Jag har ju.. Började jag. Fast just det, du läser om dem. Och sedan försökte jag berätta hur böckerna blev bättre och bättre för varje gång jag läste dem. Jag bestämde mig för att ge ett konkret exempel, och återgav den kniviga situationen mellan dvärgar och troll på skivan, och hur förståelsen för vad som hänt i tidigare böcker väcks långt senare i serien. Jag kunde ha fortsatt och pratat om dvärgakungens och Detritus handskak inför tusentals dvärgar i Schmaltzberg i The Fifth Elephant, som nästan fick mig att grina när jag läste om det för någon timme sedan, men jag såg min pappas blick. Den var förstående, och han försökte verka intresserad. Dock kan jag svära på att han försökte innerligt att inte tänka: Nörd. Nörd. Min dotter är en nörd. 

Han är så söt, min far, och han går verkligen alltid genom eld för mig, PUSS på honom!

Mmmhh! MMmmh! Alltså NÅGON på jobbet makes me go completely bursar and totally librarian-poo! Men det vore ju dumt att säga vem här, eftersom det kan få mig i blåsväder senare. Men om någon skulle vara intresserad tar jag MER än gärna ut min stora ilska gentemot denne person på Er.

Det låter fruktansvärt elakt, jag vet. Men jag HATAR när mina föräldrar kommer hem från landet på söndagar. Det blir alltid en sådan omställning. I två dagar hinner jag precis fatta hur fantastiskt underbart det är med en tyst lägenhet, att ingen stör, ingen pratar och framförallt att ingen bryr sig om vad jag sysslar med. Ungefär vid 3-4 varje söndagseftermiddag är det dock detsamma. Först sitter man där, antingen med en bok i handen, eller mysandes vid laptopen, eller rentav bara njutandes av tystnaden i sängen. Så hör man hur nyckeln vrids om i dörren, och då vet man, att nu är det kört. Nån sekund senare hörs en gäll röst som nästintill vrålar: "HEJ GUMMAN!", och då man mumlar något till svars fortsätter rösten "HALLÅÅÅÅ! VAR ÄÄÄÄR DUUU?". Och sen är det bara en fråga om tid innan det gäller att fly. Söndagar är tvättdag och sängkläderna ska ur sängen, det spelar ingen roll om man fortfarande vill ligga i den, de ska tvättas NU!

Idag var det synnerligen jobbigt med hemkomsten, eftersom mor min hade bokat en tvätttid hon i princip visste att hon inte skulle hinna hem till. Vad vill man ha en söndag till, om inte tystnad och tristess för att göra den så lång som möjligt innan man tvingas stiga upp tidigt Måndag morgon för att gå till jobbet? Och fick man det man ville tror ni? jag behöver nog inte ens svara. Jag hade planerat en lååååååååååång dag spenderad i min Generatortröja och trosor, mysandes i sängen, läsandes ut Jingo och börja på nästa bok, och bara vara så lat som jag inte hunnit vara under veckan. Men nej! inte alls! istället skulle jag tvätta och ha mig, och dessutom var mina kära föräldrar tvugna att ringa mig ytterligare en gång, för att de inte trodde att jag fattar att jag borde gå ner igen efter en timme för att flytta tvätten till torktumlaren.

När cirkusen väl var igång här hemma, och pappa fixade med cyklarna som de köpt tusen tillbehör till, och jag har stängt dörren för att ägna mig åt tyst eftertanke framför min laptop, inte krävandes mycket mer av tillvaron än att den inte innebär någon form av aktivitet alls, ja visst var det då som någon lite subtilt närmade sig dörren och lite försynt frågade:

- Caroline, skulle du inte kunna gå och köpa lite potatis?

och jag sa väl ja, för det kändes ju schysst! Men vad hände med min hundraprocentigt lata dag där jag bara skulle ligga och göra ingen nytta alls? Det räknas ju inte om man fyllt 3 tvättmaskiner, en torktumlare och dessutom handlat potatis. Lite besviken är jag.

Men ikväll är det bara jag och dessa karlar, om jag orkar pallra mig tvn alltså, förutsatt att ingen annan i hushållet har barrikerat den för att se på något finkulturellt.

Hoppsansa vilka nyheter jag har! Jag har fått erbjudande om en etta med kök i Mjärdevi. 33 kvadrat med ett pris något i överkant kanske, närmare 4000. Det är förstås inte säkert att jag får den eftersom de jobbar med mängderbjudande, men jag är nog lite sugen. Jag hade nog iofs varit sugen på det mesta de erbjöd mig, men den verkar riktigt fin, och att den har kök och inte kokvrå är ju GULD. Idag är J & M på uppdrag att kika utanför för att se om det ser respektabelt och fint ut, och så kanske jag tackar ja. Pirrigt värre. Och se så fin den är:

Jag vet att jag är JÄTTEDÅLIG på att blogga, men jag har så svårt att göra mig ansträngningen att logga in för att skriva. De få gånger då ett frö av inspiration sås bakom min pannlob så har det alltid försvunnit innan jag hunnit logga in på blogg.se och börjat knappa. Jag känner oftast inte att jag har mycket att skriva om. Men tro inte att jag inte försöker.

Nu ska jag dock göra att tappert försök till en liten update på mitt liv och vad som händer. Har först och främst fått massa tider på PH hela april (som det iofs inte är överdrivet mycket kvar av), och jag lär väl få en del i maj kan jag ana också. Det kändes sjukt jobbigt att börja igen, efter typ en och en halv månads soffliggande. Dock är det fruktansvärt skönt att ha en inkomst, och jag jobbar ju inte alls särskilt mycket. 3-4 dagar i veckan är väl standard. Just denna vecka har jag bara ett arbetspass, och det var igår. Sjukt skönt med 6 dagars ledigt. Då får jag chansen att träna lite.

Tycker det har blivit svårare att ta sig iväg till träningen sedan man jobbar.  Eftersom jag promenerar till och från jobbet, och springer runt hela dagen (okej, typ 4-5 h, men ändå) på jobbet så är jag helt död när jag kommer hem. Därför blir det mest på mina lediga dagar jag kan träna, och bokningssystemet på friskis är ju som det är så det är inte alltid lätt att få ihop det. Den senaste veckan har varit extra knivig eftersom det varit påskschema och gymmet stängt vid typ 18 varje kväll.

Har börjat cykla lite grann för att spara in på busskort. Har en remsa för de gånger jag behöver ta mig ut i förorterna, men annars funkar det rätt bra med att hoja. Jag måste erkänna att jag var sjukt nervös innan jag satte mig på cykeln. Har ju inte suttit på en på åratal. Men även fast det var en gammal skruttig Flying Finn (Ja, det är sant, den heter så! och undertiteln är ännu bättre: - den finländska kvalitetscykeln) där lampan inte sitter fast ordentligt och handbromsen skriker som en plågad bäver, så var den lättcyklad.

Sen kommer vi väl till inläggets huvudämne: vad Caroline ska göra till hösten. Jag har pratat hejvilt om att ta en working holiday i Sydney, att åka tillbaka till London, att stanna på PH, att plugga Internationella Relationer på SU och skaffa en lya i Enskede. Men imorgon tas de sista högskoleansökningarna inför hösten emot, och det börjar bli dags att komma till ett beslut. Ett beslut, som är precis vad jag har fattat. Jag vet inte om det är rätt eller fel, men det är ett beslut, och någonstans tror jag ändå att det blir bra i slutändan. Antagligen kommer jag någon gång i Juli/Augusti tillsammans med mig kära familj hyra en liten kärra och slänga ihop mina få men ack så kära ägodelar för att sedan tuta iväg söderut. Så nu är det väl allvar. Jag ska flytta hemifrån på riktigt. Flyttlasset kommer att landa i Linköping, förhoppningsvis i en liten studentetta där jag i 3 år ska läsa anteckningar och plugga inför tentor i Turism(av alla nedrans ämnen). Programmet har inriktning på naturmiljö och kulturarv och det sägs att det är stor efterfrågan på examinerade därifrån på arbetsmarknaden.

Jag vet inte vad jag ska säga riktigt om valet. Innerst inne tror jag nog att jag mer valt stad än program, i tron om att det nog blir bra varesig jag väljer turism eller internationella relationer. Staden i sig var ju lite ett självklart val. Innan min korta weekend i Lasseland för någon vecka sedan var jag lite rädd för att rädda Stockholm. Jag har alltid varit lite hemtam och hellre sovit hemma än sovit över hos kompisar om jag kunnat. Som liten tyckte jag inte om att åka på scoutläger och kollon. Jag har alltid varit en sådan som stannat hemma. Men sen har jag en annan egenskap också, en egenskap som många gånger gjort mig gott. Om jag som liten inte vågade hoppa ner i vattnet från aktern till båten, om jag fasade för kylan, så slöt jag alltid ögonen, höll för näsan och läste från huvudet:
"Ett, två,tre
på det fjärde ska det ske,
på det femte gäller det,
på det sjätte smäller det"

Och hoppade jag inte då, ja då var jag ju en mes, så jag hoppade alltid. Och jag tror det är en ganska bra beskrivning av hur jag är. Jag är en jävla fegis, jag vågar inte, men jag gör det ändå. Man kan ju inte visa att man är mesig, om ni förstår min poäng? Det är samma sak som att jag åkte Fritt Fall en gång, sa att jag aldrig mer skulle göra det, och åkte den igen.

Vad jag vill komma till är att beslutet att byta stad hänger ihop med den sistnämnda egenskapen. Egentligen skulle jag nog känna mig rätt bekväm med en etta i stockholm, så att det är lätt att kila hem på söndagmiddag med svansen mellan benen när allt går åt pipan och jag är skinnad på pengar. Men nu, när idén om Linköping väckts i mig, så skulle jag nog bli ruggigt förbannad på mig själv om jag inte for, och tankar i huvudet väcks: Om du nu ska flyga ur boet, varför inte göra det på RIKTIGT? 

Så tjong i ballongen, i höst blir det dags. Linköping har förtrollat mig alldeles, och att det känns som att jag känner halva stan och har ett litet ministockholm där gör ju saken bara ännu lättare. Är det någon annan som läser denna blogg(om det överhuvudtaget finns någon när jag bloggar så sällan) som tänkte bege sig till denna fantastiska stad till hösten? Let me know isåfall.

Jag tänkte väl avsluta med att påminna om att den tredje maj fyller jag 20 år! Skicka kort och presenter är ni snälla.


OCH JAG GARVAR IHJÄL MIG FÖR ALEX HAR TATUERAT SIG PÅ BALI! Här nedan ser ni motivet. Kan inte vänta på att få se det IRL:

och jag hoppas innerligt att han driver med mig.