Att presentera ett svin

Alltså jag vet att jag skrev för mindre en 10 minuter sen, men jag kan inte låta bli. För jag börjar verkligen fundera på vad som ska hända med bloggen.

Det känns som om jag aldrig skriver något som egentligen handlar om hur jag känner, eller, Det är ju klart att det handlar om vad jag känner, men det som egentligen är den dominerande känslan just då brukar alltid utelämnas i mina blogginlägg. Jag kan bara inte berätta de sakerna som är de som berör mig allra allra djupast. Det är som om jag har någon slags spärr, som att det tar i. Och tiotals gånger har jag försökt att skriva det jag egentligen vill få fram. Men det slutar alltid med att jag markerar hela texten och trycker på en allt för välbekant tangent högst uppe till höger på tangentbordet.

Allt snack om Kent och Lars och kärlek är visserligen viktiga inslag i mitt liv när jag skriver, så några lögner författar jag ytterst sällan. Dock är det vissa saker som är för svåra att visa för er. Det här är ett fenomen jag aldrig stött på förr, att inte våga säga. Jag vet inte om de här sakerna inte blir tillräckligt tydliga för mig själv för att jag ska få anledning att skriva dem. Det är som om de finns där, men inte för att berättas. Jag tror nog egentligen att de borde skrivas ner och visas för någon, men vem? Att skriva dem här vore som att klä av sig naken mitt på Sergels Torg, sära på benen och skrika "Kolla fittan!". Bildligt talat förstås.

Jag är bara så rädd för vad Ni ska tycka. Jag vill inte att någon ska tro att jag har problem, för det har jag inte. Det kommer bara att låta som om jag är redo att skjuta mig i skallen närsomhelst. Eller så gäller det saker som har med sex att göra, och det går ju inte att blotta ut för verkligheten riktigt.

Funderar på en lösning i form av en lösenordsskyddad paralellblogg för de allra närmaste, där jag kan skriva om saker som jag annars inte skulle våga. Men frågan är om det skulle fungera, om jag inte bara skulle fortsätta att skämmas för hur jag tänker, hur jag tycker och hur jag är.