Det har varit rätt så tomt här, och det är verkligen skönt att se dig.
Det finns saker som har brustit rejält ikväll, som gjort Lassekvällen långt ifrån perfekt. Och jag har verkligen försökt att beskriva dem här, men jag kan inte. Jag kan inte göra detta inlägg till något annat än en hyllning till Lasse. För det är honom det ska handla om, och han har varit fantastisk. Jag kan bara kort nämna att tondöva pojkar, dåligt ljud, förkylning och en jäääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääävligt dryg vakt gjort att minnet grusats.
Men så fanns det ju som sagt en man, en man som till slut, trots ett sänkt humör, lyckades lyfta allt och stundtals ta mig över gränsen. Elegi och Jag är hos dig igen gjorde mig tårögd trots att folk runt om kring mig försökte överrösta honom med varierande låttext. (alltså om ni inte kan texterna kan ni bara nynna lite, jag vill höra versionen lars skrev, där lars har orden och inte molnen).
Det finns ett enda ögonblick jag tänker tvinga er att ta del av. ett ögonblick som gjorde mig alldeles gnosig. Lars sjöng För dig och hela peka-på-publikengrejen var såklart med och verserna gick och han pekade på två av dem lite långt borta någonstans.
"Det sägs att kärlek lovar stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
det är väl sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
med dig, med dig, med dig"
och sen så, på ett av med dig:en. så bara hamnar fingret mitt mellan mina ögonbryn. Och jag skiter i vad ni säger för jag var den enda som verkligen kan avgöra. och det är skillnad på när fingret är "nånstans runt mig" och "rakt på mig". Detta var verkligen det senare. Och sen kan ni ju säga vad ni vill om att det inte spelar nån roll alls för att han bara slumpade men jag bryr mig inte för jag lever länge på det ögonblicket.
Ja och så vill jag ju så gärna avsluta som Lars, mest för att trots att allt inte blev perfekt, så fanns det en person som ändå var så nära perfekt man kan bli. Och om det bara varit du, jag, gitarren och kanske en Anna Stadling. då hade kvällen blivit det bästa i mitt liv. Och hur slutar man då lämpligen som Lars, och ändå visar på alla miljoner känsloexplosioner som denne man frambringar genom att bara klinka lite på en gitarr och ta några toner? Det finns bara ett enda sätt:
...Men den vackraste stunden i livet var den när du kom
p.s. Jag har en spellista d.s.
Kommentarer
Postat av: f
såhär efteråt önskar jag verkligen att jag hade gått ändå, men man kan ju tyvärr inte backa tiden... (och jag är säker på att han pekade på dig, men märker sånt! det blir liksom en gosig känsla i magen som man inte kan beskriva. man är så säker, fast man kanske inte vågar erkänna eller hoppas)
Trackback
