Life is what happens when you are busy making other plans
Fan alltså, om ni tycker jag bloggar för mycket så läs inte, svårare än så är det inte.
Och det var nedräkning i almanackan. Det var nervositet och lyckorus omvartannat i ett halvår. Sen så helt plötsligt var det bara den 21 november och allt skulle ha blivit underbart, men istället föll det pladask... Jag vet inte hur jag ska förklara det mer än så, och jag förstår det inte själv. Hur fan kan man vara besviken på en Lars Winnerbäck-konsert? det borde inte vara så. Sen eftersom alla andra pratar om hur underbart det var har jag börjat undra om det är något fel på mig? Om jag inte fattade. Var det för att jag var sjuk? eller var jag bara dum i huvudet?
Ända sen i onsdags har jag varit totalt sänkt och tappat motivationen för allt. Jag har aldrig varit med om ett värre antiklimax. Det är som om vintern har slagit till inom mig, och den där gnagande meningslöshetskänslan har överannat mig. Jag skrev ett något kryptiskt sjukt kort inlägg igår som inte sa speciellt mycket. Det inlägget bar samma rubrik som det här, och jag har, som ni ser raderat det tidigare. För det jag egentligen ville ha fram står att finna här, och det är just det där med meningslösheten. Att allt bara gnatar på, att allt går ut på att längta till nästa höjdpunkt, och nästa, och nästa. Jag får lite panikångest av att allt alltid är det samma. Längtan, längtan efter något mer. När är det meningen att man ska nöja sig?
Fan vad jag hatar allt jag skriver, och jag skäms över att jag publicerar det, jag har god lust att bara radera hela bloggen, fanfanfan. Jag vill skriva allt det här för konsten, men jag vill inte att någon ska få veta att jag är missnöjd, eller att jag inte mår bra. Sen vill jag inte att någon ska se mitt äckliga försök till svenska som mest blir en massa ord som inte harmoniserar med varandra alls. Och inte heller vill jag sitta och tycka synd om mig själv och FAN för den här jäävla bloggen.
Och det var nedräkning i almanackan. Det var nervositet och lyckorus omvartannat i ett halvår. Sen så helt plötsligt var det bara den 21 november och allt skulle ha blivit underbart, men istället föll det pladask... Jag vet inte hur jag ska förklara det mer än så, och jag förstår det inte själv. Hur fan kan man vara besviken på en Lars Winnerbäck-konsert? det borde inte vara så. Sen eftersom alla andra pratar om hur underbart det var har jag börjat undra om det är något fel på mig? Om jag inte fattade. Var det för att jag var sjuk? eller var jag bara dum i huvudet?
Ända sen i onsdags har jag varit totalt sänkt och tappat motivationen för allt. Jag har aldrig varit med om ett värre antiklimax. Det är som om vintern har slagit till inom mig, och den där gnagande meningslöshetskänslan har överannat mig. Jag skrev ett något kryptiskt sjukt kort inlägg igår som inte sa speciellt mycket. Det inlägget bar samma rubrik som det här, och jag har, som ni ser raderat det tidigare. För det jag egentligen ville ha fram står att finna här, och det är just det där med meningslösheten. Att allt bara gnatar på, att allt går ut på att längta till nästa höjdpunkt, och nästa, och nästa. Jag får lite panikångest av att allt alltid är det samma. Längtan, längtan efter något mer. När är det meningen att man ska nöja sig?
Fan vad jag hatar allt jag skriver, och jag skäms över att jag publicerar det, jag har god lust att bara radera hela bloggen, fanfanfan. Jag vill skriva allt det här för konsten, men jag vill inte att någon ska få veta att jag är missnöjd, eller att jag inte mår bra. Sen vill jag inte att någon ska se mitt äckliga försök till svenska som mest blir en massa ord som inte harmoniserar med varandra alls. Och inte heller vill jag sitta och tycka synd om mig själv och FAN för den här jäävla bloggen.
Kommentarer
Trackback
