Att presentera ett svin

Jag har fått revansch.
110 procents revansch.
Aldrig mer ska Storängsbotten befläcka mitt Kent-minne, och äntligen efter all denna oändliga tid, så har jag sett Kent live.
Och ja, det här är verkligen så obegripligt stort.

Flera personer har idag sagt att det är sjukt konstigt att jag inte sett dem förr, och många av er som läser detta känner till Storängsbotten-incidenten. Om inte, fråga mig personligen, den historian ska inte få besudla detta inlägg, som enbart ska vara triumf, eufori och tillfredsställelse.

Precis som planen var enligt förra inlägget blev det inte mycket till köande. En timme stod vi ute och väntade, men det räckte gott och väl för bra platser. Ingen panik alls, mycket tack vare att Queen-hits spelades (pga musikalen som gick bredvid). En mer fantastisk kombination hade jag aldrig kunnat tänka mig. Stå och vänta på Kent med Freddie Mercurys röst i öronen. När I want to break free spelades blev jag alldeles lycklig. Så var det insläpp och som vanligt när man tappar kontrollen lite så ökade nervositeten. In i lokalen kom vi och tog oss direkt till första sektionen. Garderob struntade vi i helt, något våra axlar senare skulle få ångra.

Och sen när vi satt där så kom den. Som alltid. Paniken. Det här låter säkert sjukt komiskt när jag beskriver det, och det är det väl, när man inte är med om det. ALLTID när jag köar till konserter, och då menar jag ALLTID, blir jag kissnödig. Inte för att jag är sjukt dålig på att planera, utan för att jag just inte får gå på toa. Som tur var gick det att gå ut på toa och sen komma tillbaka, och sen var paniken helt bortblåst. En lätt huvudvärk drabbade mig men den störde mig inte speciellt.

Sen så gick tiden långsamt ett tag och så bara poff och pang och så var de där; Jocke, Sami, Markus och Martin. Ljudet var inte det bästa, och det första intrycket var vagt. Sen under konserten, allt eftersom jag gled framåt närmare scenen och allt eftersom låtarna revs av växte konserten och omfamnade mig tillslut helt, Och så fanns det plötsligt inget igår och inget imorgon. Bara jag och "han den där Kent". Vissa stunder var bara för mäktiga för att vara sanna, då klumpen i halsen gjorde sig tillkänna (Gråtit på konsert har jag aldrig gjort).

De spelade Ansgar & Evelyne. Detta var nog det bästa som kunde ha hänt. Lyckan när Jocke nämnde Ansgar i mellansnacket. Jag bara slöt mina ögon och skrek av glädje. Och jag trodde att bättre kunde det inte bli. Så drog de igång 747 och det vara bara magiskt och jag ville gråta.

"Ni håller oss vid liv, Ni håller oss vid liv, Ni håller oss vid liv" sjöng Jocke och jag tappade andan och var sjukt nära på att brista i gråt.

"Och nu finns det ju bara en låt kvar att spela, och det vet ni väl?" Och jag bara dog för Mannen i den vita hatten tog mig med storm och träffade rakt där den skulle. Jag lade då för första gången ner kameran i väskan för att kunna njuta av det absolut vackraste Männen gett mig - med den vackraste av alla extraverserna, och det var här toppen nåddes, då blev allt jag önskade av Kent uppfyllt, allt jag älskade förstärkt och allt jag drömde besannat.