Det sjunger i mitt huvud när du ler
(Jag vill skriva om detta, sjukt mycket, så jag ska försöka. Men eftersom ämnet ännu är en aning sekretessbelagt kommer det bli som det blir.)
och tiden stod bara stilla ett tag. Det var perfekt. Inte för att det var speciellt vackert just då men jag var bara så lycklig och jag skrattade så hjärtligt och innerligt som aldrig någonsin förr. Jag har ärligt talat aldrig varit med om något liknande. Visserligen hade jag saker jag skulle hinna med, men jag hade ingen tanke på att det skulle ta slut. Det gjorde det dock, och jag bara längtar och vill tillbaka.
Någonstans där insåg jag också att det började bli farligt, för det gör det. På min högra axel sitter en liten vingprydd ängel i Barbiedockeformat och säger att det är fel att agera, att ta steget. Fast där kanske jag ljög. Det kanske inte har med samvete alls att göra, bara rädsla. Fast jag tycker det vore konstigt, då rädsla aldrig stoppat mig förut. Det är som om det här måste ta tid, om något ens ska hända. Jag är riktigt ovan vid den här situationen. Att inte känna sig säker på vad som är rätt att göra. Det känns som om det här kommer så himla fel i tiden också, och jag vet inte. Jag vill så mycket, men samtidigt känner jag att det måste få växa. För första gången i mitt liv när det gäller sånt här behöver jag verkligen tid, och tid är just vad jag inte har.
nu blev allt snurro. och som vanligt vet jag inte om jag fått fram riktigt vad jag menar, eller denna gång även om jag fått fram det lite för tydligt. Jag vet att det är jävligt klyschigt men som klyschornas konung har jag rätt att vara det.
Jag borde väl inte, och så kommer inget att funka, och så är det fel, men jag längtar ju.
Och ja det har hänt saker på bloggen. Nej det är inte klockrent, men alla klagade på att de inte kunde läsa vad som stod. Var nöjda nu.
