En olycka blir minne blott
Det är skrämmande hur fort pendeln kan svänga. För bara några timmar sedan satt jag på en flygbuss på väg från Bordeaux's tågstation, helt uppfylld av staden, dess människor och framförallt dess omgivningar. Jag var berusad av de intryck 1700-talsvingården vi bodde på hade gett mig, jag var fullkomligt avdomnad av de 16 hektaren av vinodlingar som låg framför den. Jag hade till stor del redan utformat detta blogginlägg i huvudet, jag visste vad jag ville ha fram, jag ville få läsaren att längta efter dessa vidsträckta fält, alla dessa dofter och smaker, all denna tystnad. Blogginlägget skulle bära titeln "Ett land jag aldrig känt med nya smaker att förnimma...", men som ni ser har rubriken till denna text, liksom omständigheterna, förändrats.
Nu är jg istället fylld av andra känslor, jag är ledsen, rädd, arg och besviken. Innan jag börjar beskriva hur jag känner kanske det är bäst för att, så sakligt som möjligt, redogöra för det som hänt. Vi börjar berättelsen tidigare ikväll på flygplanet. Vi hade bytt plan i Amsterdam och var nu någonstans över södra Sverige/norra Danmark grovt höftat. Jag var fruktansvärt trött efter en så lång resa och slumrade till mot mammas axel. Kabinen var inte tyst, men inte heller väldigt stökig, folk pratade lågmält men många sov också.
Sen plötsligt blev allt kalabalik. Någon i vårt sällskap kom springande och ropade att "Lasse Westin är allvarligt sjuk". Efter detta minns jag inte mer än fragment, men jag vet att någon frågade efter en läkare och man också hittade en sådan. Vi satt ganska långt bak i planet så jag kunde se att det hände saker och ting vid toaletterna längst bak. Det fanns tydligen två läkare på planet och båda två var i full färd med någonting. Jag kunde inte se Lasse alls då han befann sig inne på toan. Efter ett tag bar de ut honom och lade honom på golvet. Flygvärdinnan sprang efter syrgasmasker. Efter lång tid av total förvirring och en rad av händelser började vi närma oss Arlanda, vi fick förtur att landa och det rörde sig enligt flygvärdinnan om en "emergency landing".
Man visste inte exakt vad som hänt med Lasse, lågt blodtryck förmodade man. Man hade dock kontakt med folk på arlanda och en ambulans stod redo att ta honom till KS så fort som möjligt. Lasses fru Lena var riktigt skakig och hon grät. Planet gick ner, vi blev tillsagda att sitta kvar tills Lasse blivit tagen ur planet och ambulanspersonalen störtade in. De fick upp honom på fötter, och vi kunde se att han var alldeles gråblek i ansiktet. Orderna ändrades och nu skulle vi tydligen gå ut ur planet först, de hade fått problem med att få ut honom genom bakre dörren. Kan ha varit problem med en trappa eller något. Vi tog oss ut ur planet och hämtade vårat bagage. När vi kom ut i ankomsthallen fick vi veta att ambulanspersonalen ansåg att Lasse var "så frisk" att han inte behövde köras till KS. Dessutom var det "vanligt med lågt blodtryck vid landning".
För att nu ge lite personliga tankar till detta: AMBULANSPERSONALEN KAN TA SIG I RÖVEN! Är de helt pucko eller? förlåt för mitt språk, men jag är jävligt förbannad. För det första så fick han sin anfall långt innan landningen hade börjat. För det andra så är det väl riktigt idiotiskt att inte kolla upp det alls? Läkaren på planet var väldigt förvånad över att Lasses anfall varade så länge, är inte det ett tecken på att något är fel? Jag tycker det är fördjävligt att man kan göra en sån bedömning helt på lösa grunder.
Dessutom är jag riktigt arg på att man inte lyckades få ut honom ur planet snabbare. det tog säkert 10 minuter. Hade det varit värre hade han kunnat dött under den tiden.
Jag kanske inte kommer ha kvar det här inlägget såhär. Jag är arg som satan, vet inte om jag fått med allt, eller rent av fått med för mycket. Tänker inte korrekturläsa det nu, det får bli en annan gång. I övrigt var resan helt underbar. I framtiden kommer jag väl att lägga upp några bilder som förhoppningsvis är representativa.
Au Revoir, eller nåt
Nu är jg istället fylld av andra känslor, jag är ledsen, rädd, arg och besviken. Innan jag börjar beskriva hur jag känner kanske det är bäst för att, så sakligt som möjligt, redogöra för det som hänt. Vi börjar berättelsen tidigare ikväll på flygplanet. Vi hade bytt plan i Amsterdam och var nu någonstans över södra Sverige/norra Danmark grovt höftat. Jag var fruktansvärt trött efter en så lång resa och slumrade till mot mammas axel. Kabinen var inte tyst, men inte heller väldigt stökig, folk pratade lågmält men många sov också.
Sen plötsligt blev allt kalabalik. Någon i vårt sällskap kom springande och ropade att "Lasse Westin är allvarligt sjuk". Efter detta minns jag inte mer än fragment, men jag vet att någon frågade efter en läkare och man också hittade en sådan. Vi satt ganska långt bak i planet så jag kunde se att det hände saker och ting vid toaletterna längst bak. Det fanns tydligen två läkare på planet och båda två var i full färd med någonting. Jag kunde inte se Lasse alls då han befann sig inne på toan. Efter ett tag bar de ut honom och lade honom på golvet. Flygvärdinnan sprang efter syrgasmasker. Efter lång tid av total förvirring och en rad av händelser började vi närma oss Arlanda, vi fick förtur att landa och det rörde sig enligt flygvärdinnan om en "emergency landing".
Man visste inte exakt vad som hänt med Lasse, lågt blodtryck förmodade man. Man hade dock kontakt med folk på arlanda och en ambulans stod redo att ta honom till KS så fort som möjligt. Lasses fru Lena var riktigt skakig och hon grät. Planet gick ner, vi blev tillsagda att sitta kvar tills Lasse blivit tagen ur planet och ambulanspersonalen störtade in. De fick upp honom på fötter, och vi kunde se att han var alldeles gråblek i ansiktet. Orderna ändrades och nu skulle vi tydligen gå ut ur planet först, de hade fått problem med att få ut honom genom bakre dörren. Kan ha varit problem med en trappa eller något. Vi tog oss ut ur planet och hämtade vårat bagage. När vi kom ut i ankomsthallen fick vi veta att ambulanspersonalen ansåg att Lasse var "så frisk" att han inte behövde köras till KS. Dessutom var det "vanligt med lågt blodtryck vid landning".
För att nu ge lite personliga tankar till detta: AMBULANSPERSONALEN KAN TA SIG I RÖVEN! Är de helt pucko eller? förlåt för mitt språk, men jag är jävligt förbannad. För det första så fick han sin anfall långt innan landningen hade börjat. För det andra så är det väl riktigt idiotiskt att inte kolla upp det alls? Läkaren på planet var väldigt förvånad över att Lasses anfall varade så länge, är inte det ett tecken på att något är fel? Jag tycker det är fördjävligt att man kan göra en sån bedömning helt på lösa grunder.
Dessutom är jag riktigt arg på att man inte lyckades få ut honom ur planet snabbare. det tog säkert 10 minuter. Hade det varit värre hade han kunnat dött under den tiden.
Jag kanske inte kommer ha kvar det här inlägget såhär. Jag är arg som satan, vet inte om jag fått med allt, eller rent av fått med för mycket. Tänker inte korrekturläsa det nu, det får bli en annan gång. I övrigt var resan helt underbar. I framtiden kommer jag väl att lägga upp några bilder som förhoppningsvis är representativa.
Au Revoir, eller nåt
Kommentarer
Trackback
