Att presentera ett svin

Jag snubblade ut ur kemisalen kvart i två och satte kurs mot tunnelbanan. I öronen tjöt Jocke om att våga vara rädd. Och rädd var nog just vad jag inte var, fast jag kanske borde. Att döma av känslan jag hade så hade jag lika gärna kunnat vara på väg till konsum för att köpa ägg till nån pannkakssmet eller nåt.

Hursomhelst. Jag kom fram, mötte en Frida med ett ekipage av Södertäljerskor och... Trosor(;))? Timmarna förflöt så sakta med godisinköp och mys, och sen så helt plötsligt blev det kaos, både inuti och utanpå. Det lugn som tidigare infunnit sig ersattes efterhand av en stigande panikångest och nervositet. Jag hade en flamencodansös någonstans bakom revbenen som använde mina njurar som maracas. Jag ville spy och allt var galet. Sen kom de, bara sådär, intågande. Ingen pampig entré, men ändå tillräckligt för att sätta x antal människors hela existens i gungning. Allt blev suddigt och overkligt, en viss herr Sköld vände sig om och vinkade och runt om mig började folk att gråta. Allt var så absurt men ändå så vackert.

Så kom till slut den stunden då vi kom in i rummet. Efter att på darriga ben stapplat förbi vakterna och fått kvittona godkända gick allt fort. Löften om att ta fota varandra med Männen rann ut i sanden. Tiden rullade på trots jag gjorde allt i min makt för att övertala den att stanna en sekund för att ge mig tid att tänka. Så var jag bara där. Öga mot öga med Martin Sköld. För andra gången i mitt liv. Jag slängde upp min plansch och min skiva. Följande konversation följde:
C(darrigaste rösten ever): Hej
M: Hej
Vakten: De kan bara signera ett föremål per person
C: jaha... ok...
M: Jag tar den här då.. *vecklar ut planschen och skriver*
C: Alltså det här betyder verkligen allt för mig*
M: *ler* Jag kan signera skivan också
C: Åh tack så jättemycket. Kan jag få en kram?

och sen blev det kram och tack och Jocke och kram och Sami och "Det här betyder så himla mycket för mig" och "Kram på dig" och en kram och Markus och en kram och en massa tackande däremellan och så bara en vakt som frågade om planschen var min, och, och, och, sen kom ingenting. Halvvägs ut genom rummet kom det, oundvikligt och som ett emotionellt knytnävsslag. Tårarna vällde fram. Rödögda fina människor mötte mig utanför, och sen var det tårar och skratt och bara så himla fint.

Trots att jag varit med om detta förut var detta så mycket större, så mycket verkligare.

Allt, allt, allt kommer till den som vågar vara rädd


*Klyschornas konung forever