Att presentera ett svin

Och jag vill ta tusentals vackra bilder och skriva miljontals av vackra ord. Men det blir aldrig mer än såhär. Lasse som skakar mina trummhinnor till ett klimax medans jag önskar att jag vore ens hälften så estetisk och djup som alla människor runt omkring mig. Men det slutar ju alltid här. Med bara någon kort redogörelse för vad som händer i helgen och hur glad jag är över studiedagen, eller hur jag är bakis efter utgången,eller hur jag skippat läxorna femtonmiljoner gånger. Jag vet inte om mitt liv kanske inte är tillräckligt seriöst. Om jag borde vara glad för att det inte finns tillräckligt med smärta för att skapa. Eller om baa hela min inspirations- och skapandeförmåga är helt stympad. När jag var 14-15 var poesi mitt syre. Jag skrev dagligen, jag andades orden och deras tröst. Det var det vackraste jag hade. Men nuförtiden är det inget sådant längre. inga leende smaragdgröna ögon, svartvita drömmar i neon eller sylvassa naglar. bara meningslöst schabbel om saker alla redan vet.

jag försöker, det ska ni veta, att bli mer djup. Men det blir bara pannkaka av det hela. krystat och konstigt liksom


LEVERPASTEJ