Att presentera ett svin

Det gäller för mig att verkligen fundera över hur jag vill formulera det här blogginlägget, eftersom det kommer att berätta om något som är så stort att jag nästan inte kan andas när jag tänker på det. Bilden här ovan kanske kan ge en liten hint om vad det rör sig om. Jag vet inte hur jag ska beskriva min eftermiddag på bästa sätt, så jag tror jag gör det i kronologisk ordning, då är det lätt att få till det.

Slutade skolan 11.20 pga inställd Naturkunskap. Språkdag, men valde att skolka från studiebesöket på Instituto Cervantes då det fanns viktigare saker att uträtta. Åt en blaskig firre i skolmatsalen och åkte sedan till Garnisonen. Mötte min älskade syster och fick en kamera i handen. Magen började pirra sådär läskigt och jag började rysa lite grann när jag gick ifrån henne med "Innan natten faller" klingandes i mina öron. Hoppade på en tunnelbana vid Karlaplan och tog mig in till staden där jag mötte upp med älskade Stefanie som skolkade från sexualkunskap med snygg-Erik pga vår inplanerade aktivitet. Vi satte oss på Kafé Amanda och åt gottis och lyssnade på mysmusik i min butik. Och så blev det sådär fruktansvärt pirrigt och jag visste nästan inte vad jag skulle ta mig till. Klockan 15.00 kom Storken och vi ställde oss i kö. Klockan 16.00 studsade Mannen med stort M in på Bengans med en guldpenna i högsta hugg. Plötsligt blev det nästan lite för läskigt. Jag hade hela fjärilshuset i magen och hårstråna på min hud reste sig. En kort sekund kom det tillochmed lite tårar och jag bara skakade och visste inte vad jag skulle ta mig till. När vi äntligen närmade oss var det nästan outhärdligt och jag kunde inte förstå att mannen i mitt liv satt bara någon meter från mig och krafsade ner sin namnteckning på svarta skivfodral och posade tålmodigt på kort.

Vi blev tillfrågade att hjälpa personen innan oss ta kort och Steff försökte sticka kameran i näven på mig. jag totalvägrade dock med motiveringen att jag inte kunde hantera en kamera i det tillstånd jag var i, något som var fullständigt sant. Lasse hörde, och kanske skrattade han, jag minns inte. Stora delar av minnet av besöket på Bengans är bara osammanhängande tankar och bilder. Stefanie fick därför göra ett tappert försök med kameran, trots att hennes tillstånd kanske inte heller lämpade sig för oförberedd fotografering av idolen. Sedan var det min tur, och jag tvekade ett ögonblick, drog ett djupt andetag för att samla mig och blev sedan framknuffad av Steff med orden "Det här klarar du". jag har nog aldrig känt mig mindre och ynkligare, men när jag sträckte fram rosen möttes jag av en leende ödmjuk man som verkade allvarligt smickrad av att vi köpt blommor åt honom. Jag fick Daugava signerad och poserade sedan på kortet ovan, tackade och stapplade sedan iväg för att grina loss utan Lasses vetskap.

Jag har drömt om det här så himla länge nu, att få möta den här mannen och prata med honom. Det känns overkligt att det faktiskt har hänt. Det var inte riktigt som jag tänkt mig, men det blir det ju aldrig. Sådana här signeringar har en otroligt opersonlig atmosfär och man får inte många minuter tillhands med Lasse. Min ideala träff med honom hade varit en långpromenad eller en fika med ett djupgående samtal. På något sätt får man för sig att detta är mannen som ska lösa alla problem. Texterna har många gånger räddat mig genom att beskriva det jag känner, och den lycka Lasse skänkt mig är så stor att det inte går att jämföra med något. Jag vet inte vad jag förväntade mig, att jag när jag träffade honom skulle få någon slags religiös upplevelse där jag förstod vad som var fel ibland. Det har slagit mig att man ofta glömmer att musiker som Lars bara är människor som vi andra, att de inte besitter någon högre kraft för att förstå och rädda andra människor. Det låter heltokigt när jag skriver det här.

Missförstå mig inte nu, jag är inte alls besviken på mitt möte med Lars, bara omtumlad. Det här är ett ögonblick jag kommer minnas så länge jag lever.

Tack Lars, tack för allt.
Sluta aldrig med det du gör.