Att presentera ett svin

Jag har sett en skräckfilm. En riktig skräckfilm. Helt ensam, utan någon att hålla i handen. Och jag såg faktiskt hela filmen. OCH jag gillade den. jag är så stolt så jag spricker, och det borde du också vara. Att jag förminskade vlcfönstret på datorn och stundtals sänkte ljudet är förstås petitesser och inte värda att notera. Som en liten försvarsmekanism beslutade jag mig för att skratta åt den fula dammiga gubben i brillor och göra huvudpersonen till åtlöje när han misshandlade minibaren, men hade jag tillåtit mig själv , så hade jag nog grinat av rädsla, och när jag pausade och tassade genom den mörka korridoren för att gå på toa kände jag ett visst obehag.

Senast jag såg en skräckfilm själv var när jag var 12-13 bast och jag blev grovt traumatiserad. Då rörde det sig om  Det sjätte sinnet och pojken med yxhugget i bakhuvet klistrade sig fast på min näthinna och skulle alltid komma att påminna mig om att jag inte fick glömma. Om jag är ensam hemma på kvällen och kommer att tänka på den filmen blir jag fortfarande paranoid och kan inte under några omständigheter lämna sängen. Det är sjukt, men ett trauma är ett trauma. Jag antar att jag kommer vara en rätt rolig syn nu när jag ska göra kvällsproceduren i badrummet. Skräckslaget titta på toarullen och se om den är vikt, vänta på att vattnet i kranen ska börja spruta som en tok, vara orolig för att dörren ska gå i baklås.... Som tur är har jag ingen sån där digital väckarklockaradiovadfandetnuheter, hade jag haft det hade jag nog varit ett vrak.

Se 1408. gör det bara.

Och slutligen citerar jag en av Carls vänner som jag mötte en mörk decembernatt i Caversham: "Samuel L Jackson is a fucking badman!"