Ett riktigt wildkid
Klockan är snart 20.00 en söndagkväll, och jag skriver detta blogginlägg ifrån de djupaste kolmårdsskogarna. Brevid mig sitter två FRUKANSVÄRT enerverande Norrköpingsblondiner i 14-årsåldern och tjötar på. Det är dock inte riktigt så exotiskt som det verkar, egentligen passerar jag bara igenom skogen på ett SJ-tåg på väg hem till Stockholm. Jag och fina papps har spenderat en heldag i linköping där vi sprungit på lägenhetsvisningar, promenerat runt halva stan och lekt med lilla Calle. Solen har strålat och jag känner mig alldeles matt i kroppen. Imorgon bitti ska jag ringa Stångåstaden och tacka ja till en fantastisk liten etta på Tröskaregatan. 33 kvadrat, kök, och en liten uteplats där man kan grilla, mitt i det lilla idylliska Lambohov. Behöver jag säga att jag är taggad på att få flytta ner?
Fick även möjlighet att träffa Kevin, som följde med på lägenhetsvisning nummer två plus en av dagens många cykelturer genom staden. Det är trist att inte träffas så ofta, eftersom vi känt varandra så länge. Men kanske blir det ändring på det till hösten när jag lägger tätorten på slätten för mina fötter?
Nu spelar Norrköpingsblondinerna Mariokart på DS med hög volym och jag vill mest strypa dem lite.
Förövrigt har G berättat att han kommer igen om 2 veckor. Det var surt och nästan skämmigt att vi inte hann ses ens en liten snutt när han var här i veckan, men är han här för business så är han. Jag får väl hoppas på att bli bjuden på Vapiano då istället.
Nu har jag lämnat vildmarken och glider just in i Jennifers fantastiska hemstad Nyköping. Dags att hitta något vettigare att pyssla med.
Ooga-booga!
