Att presentera ett svin

Jag vet att jag är JÄTTEDÅLIG på att blogga, men jag har så svårt att göra mig ansträngningen att logga in för att skriva. De få gånger då ett frö av inspiration sås bakom min pannlob så har det alltid försvunnit innan jag hunnit logga in på blogg.se och börjat knappa. Jag känner oftast inte att jag har mycket att skriva om. Men tro inte att jag inte försöker.

Nu ska jag dock göra att tappert försök till en liten update på mitt liv och vad som händer. Har först och främst fått massa tider på PH hela april (som det iofs inte är överdrivet mycket kvar av), och jag lär väl få en del i maj kan jag ana också. Det kändes sjukt jobbigt att börja igen, efter typ en och en halv månads soffliggande. Dock är det fruktansvärt skönt att ha en inkomst, och jag jobbar ju inte alls särskilt mycket. 3-4 dagar i veckan är väl standard. Just denna vecka har jag bara ett arbetspass, och det var igår. Sjukt skönt med 6 dagars ledigt. Då får jag chansen att träna lite.

Tycker det har blivit svårare att ta sig iväg till träningen sedan man jobbar.  Eftersom jag promenerar till och från jobbet, och springer runt hela dagen (okej, typ 4-5 h, men ändå) på jobbet så är jag helt död när jag kommer hem. Därför blir det mest på mina lediga dagar jag kan träna, och bokningssystemet på friskis är ju som det är så det är inte alltid lätt att få ihop det. Den senaste veckan har varit extra knivig eftersom det varit påskschema och gymmet stängt vid typ 18 varje kväll.

Har börjat cykla lite grann för att spara in på busskort. Har en remsa för de gånger jag behöver ta mig ut i förorterna, men annars funkar det rätt bra med att hoja. Jag måste erkänna att jag var sjukt nervös innan jag satte mig på cykeln. Har ju inte suttit på en på åratal. Men även fast det var en gammal skruttig Flying Finn (Ja, det är sant, den heter så! och undertiteln är ännu bättre: - den finländska kvalitetscykeln) där lampan inte sitter fast ordentligt och handbromsen skriker som en plågad bäver, så var den lättcyklad.

Sen kommer vi väl till inläggets huvudämne: vad Caroline ska göra till hösten. Jag har pratat hejvilt om att ta en working holiday i Sydney, att åka tillbaka till London, att stanna på PH, att plugga Internationella Relationer på SU och skaffa en lya i Enskede. Men imorgon tas de sista högskoleansökningarna inför hösten emot, och det börjar bli dags att komma till ett beslut. Ett beslut, som är precis vad jag har fattat. Jag vet inte om det är rätt eller fel, men det är ett beslut, och någonstans tror jag ändå att det blir bra i slutändan. Antagligen kommer jag någon gång i Juli/Augusti tillsammans med mig kära familj hyra en liten kärra och slänga ihop mina få men ack så kära ägodelar för att sedan tuta iväg söderut. Så nu är det väl allvar. Jag ska flytta hemifrån på riktigt. Flyttlasset kommer att landa i Linköping, förhoppningsvis i en liten studentetta där jag i 3 år ska läsa anteckningar och plugga inför tentor i Turism(av alla nedrans ämnen). Programmet har inriktning på naturmiljö och kulturarv och det sägs att det är stor efterfrågan på examinerade därifrån på arbetsmarknaden.

Jag vet inte vad jag ska säga riktigt om valet. Innerst inne tror jag nog att jag mer valt stad än program, i tron om att det nog blir bra varesig jag väljer turism eller internationella relationer. Staden i sig var ju lite ett självklart val. Innan min korta weekend i Lasseland för någon vecka sedan var jag lite rädd för att rädda Stockholm. Jag har alltid varit lite hemtam och hellre sovit hemma än sovit över hos kompisar om jag kunnat. Som liten tyckte jag inte om att åka på scoutläger och kollon. Jag har alltid varit en sådan som stannat hemma. Men sen har jag en annan egenskap också, en egenskap som många gånger gjort mig gott. Om jag som liten inte vågade hoppa ner i vattnet från aktern till båten, om jag fasade för kylan, så slöt jag alltid ögonen, höll för näsan och läste från huvudet:
"Ett, två,tre
på det fjärde ska det ske,
på det femte gäller det,
på det sjätte smäller det"

Och hoppade jag inte då, ja då var jag ju en mes, så jag hoppade alltid. Och jag tror det är en ganska bra beskrivning av hur jag är. Jag är en jävla fegis, jag vågar inte, men jag gör det ändå. Man kan ju inte visa att man är mesig, om ni förstår min poäng? Det är samma sak som att jag åkte Fritt Fall en gång, sa att jag aldrig mer skulle göra det, och åkte den igen.

Vad jag vill komma till är att beslutet att byta stad hänger ihop med den sistnämnda egenskapen. Egentligen skulle jag nog känna mig rätt bekväm med en etta i stockholm, så att det är lätt att kila hem på söndagmiddag med svansen mellan benen när allt går åt pipan och jag är skinnad på pengar. Men nu, när idén om Linköping väckts i mig, så skulle jag nog bli ruggigt förbannad på mig själv om jag inte for, och tankar i huvudet väcks: Om du nu ska flyga ur boet, varför inte göra det på RIKTIGT? 

Så tjong i ballongen, i höst blir det dags. Linköping har förtrollat mig alldeles, och att det känns som att jag känner halva stan och har ett litet ministockholm där gör ju saken bara ännu lättare. Är det någon annan som läser denna blogg(om det överhuvudtaget finns någon när jag bloggar så sällan) som tänkte bege sig till denna fantastiska stad till hösten? Let me know isåfall.

Jag tänkte väl avsluta med att påminna om att den tredje maj fyller jag 20 år! Skicka kort och presenter är ni snälla.


OCH JAG GARVAR IHJÄL MIG FÖR ALEX HAR TATUERAT SIG PÅ BALI! Här nedan ser ni motivet. Kan inte vänta på att få se det IRL:

och jag hoppas innerligt att han driver med mig.