Det sjunger i mitt huvud när du ler
Hämtat från en mörk decemberkväll i London:
Med Camilla på jobbet och Jennifer utan större entusiasm till en viss bar, lämnades jag och Ronja åt vår ensamhet på the Generator. Skramlandes med kopparmynten för att försöka få ihop till åtminstone en drink till var satt vi i en av våra sedvanliga hörnor och smuttade på en alkoholhaltig dryck var. Några meter bort roade sig ett gäng personer hejvilt, och jag insåg att kvällen skulle bli riktigt usel om inget gjordes snart. Utan mycket mod i kroppen, men med en övertygelse om att rädsla bör övervinnas, förkunnade jag för Ronja, att efter att ölen var slut skulle jag gå fram och prata med gänget. Det var ju trots allt en ganska söt karl där.
Ölen tog slut, och sant som det var sagt snubblade jag fram med utsträckt hand och presenterade mig. Damerna visade sig vara av norsk härkomst och firade semester i staden, de var trevliga och glada men drack som om ingen morgondag fanns och blev till slut lite svåra att umgås med av denna anledning.
Och så var det ju han. Han som var lite söt sådär. Vi kan kalla honom J. Mitt bland alla flamsande norskor satt han där och umgicks, om än på sitt eget lugna och sansade sätt. Han jobbade i jeansaffär i Sydney. Han älskade Eurovision Song Contest. Han hade hatt. Jag hade hatt. (Det finns inget bättre sätt att skapa kontakt än att ha hatt på sig, tro mig! Hur många karlar har jag inte snärjt av den enkla anledningen att jag har hatt? Nåja, inte så många kanske, men det är trots allt en betydande del av min statistik, jag kan säkert fixa siffror.) Och sen gick det 2 timmar. På varsin barstol, lutandes över ett sådant där minimalt opraktiskt megahögt bord. Inget att dricka, ingen annan att underhålla oss. Men tiden bara försvann. Och jag slogs flera gånger av tanken över hur nära vi satt, hur våra lår bara precis märkbart avsiktligt snuddade vid varandra. jag vet inte om jag fattade just då, men jag var nog i sjunde himlen.
Han erbjöd sig att köpa drink. Jag bad honom köpa något billigt. Jag brukar vanligtvis inte ha något problem med att uppmuntra karlarna att köpa mig drinkar, men i det här fallet kunde jag inte. Sedan slutade det iallafall på något mystiskt vis med att jag stod med min svindyra favoritdrink drink i handen och han drack den scotch'n'coken för 1.50 jag hade sagt att han kunde köpa om han insisterade, och då den dyra drinken var blandad och klar så var det försent att protestera.
Så gick han. Bara sådär. Var tvungen att gå upp tidigt. Skulle flyga till Brügge eller Bryssel eller vad det var. Och jag bara stod kvar, bredvid Ronja. Det enda som fanns var en hemsk tom känsla av att jag just missat chansen i mitt liv. Mina ben var alldeles darriga, och jag förklarade om och om för Ronja hur tagen jag var. Och hon instämde att det verkade ha varit något fint där.
10 minuter, kanske en kvart gick, och så kom han. Upp längs matsalsgången, in i baren. I min hand hamnade en lapp, och så "If youre ever in australia, let me know". Vi tryckte varandras händer, och så gick han till slut. Men i min hand glödde en gammal bussbiljett med några nedskrivna klutter. Och INGENTING gjorde någonting längre.
Med Camilla på jobbet och Jennifer utan större entusiasm till en viss bar, lämnades jag och Ronja åt vår ensamhet på the Generator. Skramlandes med kopparmynten för att försöka få ihop till åtminstone en drink till var satt vi i en av våra sedvanliga hörnor och smuttade på en alkoholhaltig dryck var. Några meter bort roade sig ett gäng personer hejvilt, och jag insåg att kvällen skulle bli riktigt usel om inget gjordes snart. Utan mycket mod i kroppen, men med en övertygelse om att rädsla bör övervinnas, förkunnade jag för Ronja, att efter att ölen var slut skulle jag gå fram och prata med gänget. Det var ju trots allt en ganska söt karl där.
Ölen tog slut, och sant som det var sagt snubblade jag fram med utsträckt hand och presenterade mig. Damerna visade sig vara av norsk härkomst och firade semester i staden, de var trevliga och glada men drack som om ingen morgondag fanns och blev till slut lite svåra att umgås med av denna anledning.
Och så var det ju han. Han som var lite söt sådär. Vi kan kalla honom J. Mitt bland alla flamsande norskor satt han där och umgicks, om än på sitt eget lugna och sansade sätt. Han jobbade i jeansaffär i Sydney. Han älskade Eurovision Song Contest. Han hade hatt. Jag hade hatt. (Det finns inget bättre sätt att skapa kontakt än att ha hatt på sig, tro mig! Hur många karlar har jag inte snärjt av den enkla anledningen att jag har hatt? Nåja, inte så många kanske, men det är trots allt en betydande del av min statistik, jag kan säkert fixa siffror.) Och sen gick det 2 timmar. På varsin barstol, lutandes över ett sådant där minimalt opraktiskt megahögt bord. Inget att dricka, ingen annan att underhålla oss. Men tiden bara försvann. Och jag slogs flera gånger av tanken över hur nära vi satt, hur våra lår bara precis märkbart avsiktligt snuddade vid varandra. jag vet inte om jag fattade just då, men jag var nog i sjunde himlen.
Han erbjöd sig att köpa drink. Jag bad honom köpa något billigt. Jag brukar vanligtvis inte ha något problem med att uppmuntra karlarna att köpa mig drinkar, men i det här fallet kunde jag inte. Sedan slutade det iallafall på något mystiskt vis med att jag stod med min svindyra favoritdrink drink i handen och han drack den scotch'n'coken för 1.50 jag hade sagt att han kunde köpa om han insisterade, och då den dyra drinken var blandad och klar så var det försent att protestera.
Så gick han. Bara sådär. Var tvungen att gå upp tidigt. Skulle flyga till Brügge eller Bryssel eller vad det var. Och jag bara stod kvar, bredvid Ronja. Det enda som fanns var en hemsk tom känsla av att jag just missat chansen i mitt liv. Mina ben var alldeles darriga, och jag förklarade om och om för Ronja hur tagen jag var. Och hon instämde att det verkade ha varit något fint där.
10 minuter, kanske en kvart gick, och så kom han. Upp längs matsalsgången, in i baren. I min hand hamnade en lapp, och så "If youre ever in australia, let me know". Vi tryckte varandras händer, och så gick han till slut. Men i min hand glödde en gammal bussbiljett med några nedskrivna klutter. Och INGENTING gjorde någonting längre.
Kommentarer
Postat av: ronja
mycket, mycket vackert inlägg!
Trackback
