En update ur mitt ätajobbasovadö-liv
Jag vet att jag är jävligt schizo gällande språket i bloggen just nu, och jag skulle vilja be om ursäkt för detta. Efter min hemkomst från England insåg jag att min bekantskapskrets växt något enormt, och framförallt spridit sig över hela jordklotet. På något sätt kändes det som att Chris, Guillaume, Dustin, Nick och Josh (mysteriet varför alla våra vänner var karlar kvarstår fortfarande) också borde få chansen att ta del av mina undringar och fundringar. Jag började skriva på engelska.
Nu har dock charmen av det nya språket falnat lite. Jag har kommit på, att trots att jag behärskar engelskan mycket väl, så har jag inte samma nyanskännedom som jag har när det gäller svenskan. Att skriva på engelska blir inte alls lika roligt. Dessutom tror jag att jag gör mig själv och mina djupt undantryckta författardrömmar en björntjänst genom att inte kontinuerligt skriva på mitt modersmål. Därför har jag nu bytt tillbaka och ämnar skriva mina fortsätta inlägg på svenska, kanske med undantag. Planen med bloggen är att bli en bättre skribent med större känsla för punktuation och variation.
Sedan måste jag också sluta skriva "tjo och tjim" i alla inlägg.Nu råkade jag börja med en liten (bara liten) sidostickare i sann SO-Thommy-anda, åter till vad jag egentligen ville:
Facket var på besök på jobbet idag. Två små rultiga damer satt vid bord 40 och talade med delar av personalen om rättigheter etc. Man kan gott säga att besöket var behövt. Det visade sig att Butt i köket var underbetald med ca 5 kr i h, att regeln om att vi inte får tvätta i tvättmaskinen stred mot avtalet etc etc. Det som upprörde facket mest var nog det faktum att vi inte hade raster. Hassan försökte förklara hur det inte gick för oss att få rast på grund av hur vi jobbade. FNYS! I London gick det minsann bra att ta rast. Det gäller bara att vara flexibel.
Restaurangen har både i november och december gått back med 150 000 kronor, och trenden lutar åt att det blir samma i januari. Helt galet, och som extraanställd lär jag inte kunna förvänta mig så mycket timmar i februari om detta fortsätter. På kvällarna ska vi gå ner till två personer i servisen, blir det rushigt så blir det tufft eftersom jag inte helt och hållet känner mig hemma på golvet ännu. Det blir bara att bita i. Jonas lovade att ingen skulle varslas iallafall. Äntligen något att vara glad över.
Nu har dock charmen av det nya språket falnat lite. Jag har kommit på, att trots att jag behärskar engelskan mycket väl, så har jag inte samma nyanskännedom som jag har när det gäller svenskan. Att skriva på engelska blir inte alls lika roligt. Dessutom tror jag att jag gör mig själv och mina djupt undantryckta författardrömmar en björntjänst genom att inte kontinuerligt skriva på mitt modersmål. Därför har jag nu bytt tillbaka och ämnar skriva mina fortsätta inlägg på svenska, kanske med undantag. Planen med bloggen är att bli en bättre skribent med större känsla för punktuation och variation.
Sedan måste jag också sluta skriva "tjo och tjim" i alla inlägg.Nu råkade jag börja med en liten (bara liten) sidostickare i sann SO-Thommy-anda, åter till vad jag egentligen ville:
Facket var på besök på jobbet idag. Två små rultiga damer satt vid bord 40 och talade med delar av personalen om rättigheter etc. Man kan gott säga att besöket var behövt. Det visade sig att Butt i köket var underbetald med ca 5 kr i h, att regeln om att vi inte får tvätta i tvättmaskinen stred mot avtalet etc etc. Det som upprörde facket mest var nog det faktum att vi inte hade raster. Hassan försökte förklara hur det inte gick för oss att få rast på grund av hur vi jobbade. FNYS! I London gick det minsann bra att ta rast. Det gäller bara att vara flexibel.
Restaurangen har både i november och december gått back med 150 000 kronor, och trenden lutar åt att det blir samma i januari. Helt galet, och som extraanställd lär jag inte kunna förvänta mig så mycket timmar i februari om detta fortsätter. På kvällarna ska vi gå ner till två personer i servisen, blir det rushigt så blir det tufft eftersom jag inte helt och hållet känner mig hemma på golvet ännu. Det blir bara att bita i. Jonas lovade att ingen skulle varslas iallafall. Äntligen något att vara glad över.
Kommentarer
Trackback
