Antiklimax
Susanne har just åkt hem efter två fina nätter med tillhörande dagar här i Stockholm. Vi dansade till min skoskav nästan brände tårna av mig och talade med tokiga karlar på Babasonic, vi fikade hit och dit och shoppade samekläder på Beyond Retro, men tror ni vi fick träffa en viss G som skulle vara i stan? Och jag vet liksom inte om jag ska berätta allt det här egentligen, men just nu svider det i bröstet. Att få prata med S om allt har hjälpt, med nya perspektiv på hans tillstånd, och jag har fått medhåll i att någonting inte stämmer. Han ljuger, det är jag säker på. Men hur mycket, och varför har jag ingen aning om. Driver han med mig? är det något sorts gigantiskt obskyrt skämt? eller kan han inte själv leva med verkligheten, så att han måste skapa en ny sanning? Jag förstår mindre än jag gjorde förr, och känner mig så himla besviken. Jag trodde verkligen att vi skulle få träffa honom, och att han skulle ha gått ner de där 13 kg och vara smal och fin och lycklig. Just nu skulle jag bara vilja radera honom från msn och facebook och känna mig nöjd med det. Men jag vet ju att det är vansinnigt barnsligt och att jag skulle ångra mig efter ungefär en nanosekund.
Kommentarer
Trackback
