Att presentera ett svin

Jag har nyligen tvättat håret för första gången på 5 (FEM!!!) dagar. Tårna som rultat runt i lorten färgade hela badkaret brunt och äntligen får jag känna mig lite fräsch. Dock måste jag nog göra Er besvikna och berätta att Siestafestivalen nog härjat mig långt mer än jag härjat Siestafestivalen. Vädret har nog varit det mest schizofrena i världshistorien, från hagel till duggregn till pissmulet och vidare till gassande sol. Mina stövlar är alldeles nedblodade av mina skavsår, min panna är invaderad av miljoner finnar efter att jag burit mössa för att dölja hårets mediokra tillstånd sedan schampot tappats bort. Levt har jag gjort på kall burkravioli, formfranska och riskakor med ostsmak. Tältet gick sönder rätt fort, och tredje dagen hittade jag min tågbiljett nerdränkt i regnvatten med oläsbar streckkod. Men ingenting av detta spelade faktiskt någon roll när Steve Forrests trumpinnar virvlade och slog igång mitt avstannande, passiva hjärta på FiESTA! och INGENSTANS förstod jag, än idag förstår jag inte, att min Placebodröm är sann. Nu går Battle for the Sun på repeat och jag försöker med mina krassliga inspelningar på mobilen att inse vad som egentligen hände den 29:e maj 2009, någonstans på en jävla åker i Skåne. Och Aftonbladet snackar goja men det spelar mig ingen roll, för jag stod 3 (TRE!!!) meter från Stefan när han satte sig på knä och drog av ett solo bara för mig. Och någonstans där, när Brian sjöng för bara för mig att själsfränder aldrig dör, så älskade jag Placebo som jag aldrig älskat förr.