Jag har vaknat på Daugavas botten
Jag vet att jag är ambivalent med var jag ska blogga, och jag vet att antagligen ingen läser detta längre, men när jag sitter och skakar och gråter på grund av att mannen med stort L ger mig emotionella käftsmällar, så finns det bara ett ställe att ventilera det på.
Det känns som att man kan försöka fly från allt som ung, dum, full och oansvarig student. I slutändan kanske man tillochmed tappar bort sig bland allt fulvin och tyskköpt mariestad. Det finns bara en man som tar ner mig på jorden, och han tar mig tillbaka till vad som faktiskt finns inom mig. Det finns ingen, ingen som väcker sådant ångest, kärlek värme och rädsla inom min nu känslokalla självförnekande kropp.
När Lars gör det igen, igen och igen, då vet jag att jag någonstans har mig själv som trygghet, bakom alla murar och barriärer. Även om det inte märks.
Kommentarer
Trackback
