Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och så skakas hela min verklighet till grundvalarna igen, och jag vet inte alls vad som händer omkring mig. De osynliga käftsmällarna vänjer jag mig aldrig vid, och just när jag tror att jag har näsan ovanför ytan får jag en myggjagare rakt i solar plexus och glider ner i sörjan igen.
Man tycker att man borde lära sig, att man borde reagera redan vid de första tecknen. Jag visste att jag inte skulle orka att få nobben igen, men jag kunde inte hålla mig borta. Jag måste alltid försöka provocera och flytta gränsen längre och längre, tills jag slutar som någon slags klisterlapp.
Och idag förstår jag vad lars menade med en "lanterna på din gungande båt", på ett sätt jag aldrig gjort förr. Det enda som är säkert, fast och riktigt i mitt liv just nu, det är mannen som tar upp större delen av den här bloggen. Jag kommer alltid komma tillbaka till Lars, den enda mannen som någonsin kommer att förstå mig, och vice versa.
Kommentarer
Trackback
