Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd som hugger och vrider sig i ditt bröst
och som vanligt, när jag är tom, slut och över, så har Lars orden för allt. För när allt är över, och när man sitter där på sängkanten igen, vad finns då kvar mer än varenda högtravande klyscha som jag använt tusen och åter tusen gånger. Och på något sätt intalar jag mig att det ska bli bättre, några kilo lättare, några år äldre, ett försök till, då vill nästa kärlek ha dig. Nästa gång går det vägen.
Och förhoppningsvis för sista gången i mitt liv bestämmer jag mig för att jag ska sluta försöka. Att livet faktiskt är lättare ensam. För hur många gånger till orkar man med detta?
Kommentarer
Trackback
