Och jag river, sliter, slår, men du glider ur min hand ändå
och inatt famlar jag efter svaret, och jag hittar tillbaka till mörkret, till kylan, till svärtan. Den som dog på min sjuttonårsdag. Som ett kometnedslag i solar plexus, och min bröstkorg rivs upp, slits upp, bryts itu. Som hon en gång sa, som att öppna ögonen, och sedan öppna dem igen.
Och så tar det slut, på bara en sekund.
Kommentarer
Trackback
