Att presentera ett svin

Bilden visar mig tillsammans med sångaren i Kite Och S.  S har polkaprickig klänning och om jag minns rätt så skrattar hon. Det går nämligen inte att se. Hon har målat över sitt ansikte i MS Paint och ritat en glad smiley istället. Hennes långa kolsvarta hår faller naturligt över axlarna, och när jag ser bilden vet jag inte längre vart jag ska ta vägen. I högtalarna spelar jag i någon slags självplågerianda Anthony Johnsons - Bird Guhl, låten vars text stod tryckt med det svartaste av svart bläck på ett bladtunnt tidningsblad. Svart bläck för en svart dag. och klyscha på klyscha på klyscha. Men hur ska man annars hantera något sådant här? Det känns som 27 års förlorad kamp, även om den aldrig riktigt varit min att kämpa. 27 års kamp i ett fasansfullt antiklimax som jag inte orkar med. Och om inte jag orkar, hur ska då de nära orka? Så jag biter ihop, tar mig i kragen, och viskar till mig själv att "jag måste orka". Men någonstans fallerar det. När jag får sms om oändlig ensamhet och tomhet försöker jag rycka upp mig, vara stark, och svara något klokt om att omge sig med de nära man har, om att fånga upp det stöd som erbjuds. Men jag vet att jag känner likadant. Och om jag har svårt att finna styrkan. Om att jag tänker de svartaste av tankar som skrämmer mig. Om hur ångesten kramar bröstkorgen till en liten ihopknycklad disktrasa. Om hur hjärtat vill trycka sig upp genom halsen och bli utkräkts på min sängkant. Hur jag inte orkar förstå. Hur jag inte vågar vara ensam.  Hur ska då H klara det? Så jag rycker upp mig igen, låtsas som om jag inte har gråtit, och föröker le. Jag har ju så mycket.