Om att lyssna.
Jag slår mig ner i den landstingsgröna fåtöljen i rummet med de blekbeiga väggarna och ser henne i ögonen. Jag berättar om en mörkaste natten i mitt liv. Om kväljningar, panikångest och en önskan att kräkas ut mina inälvor, om det svartaste av mörker och den djupaste av ångest. Och hon skrattar sådär nervöst, möter min blick, och säger att "så kan det gå" och "har det blivit lite mycket alkohol på sistone?". Och någonstans där fick jag nog. Jag orkade inte mer. så jag bad om att få gå, och lämnade henne där åt sin självgodhet och arrogans. Många års yrkesverksamhet som kurator och universitetsutbildning har tydligen inte gjort något, om möjligen något negativt, åt att bemöta en människa i kris.
och så kontrasten. När stora blå ögon, ur ett fräknigt pojkaktigt ansikte och bakom en stor rödblond kalufs ser på mig myndigt och allvarligt när jag berättar. Berättar hur äckelkänslorna väller upp ur mig. Hur jag lägger mig ner för att inte orka resa mig på över en timme. Hur ångesten går över i något mörkare. Han, som knappast kan ha en hum om hur det känns, han ser på mig, lyssnar, och nickar. Ibland frågar han något, om hur jag känner, om vad som hände, om vad jag vill. Jag svarar, och han nickar igen.
Jag berättar om något som dragit upp alla känslor igen, och han frågar, inte alls anklagande.
- kan det vara en sån liten grej, som liksom, rör upp det?
- ja.
- okej, då gör vi så här...
och han ordnar, fixar, hjälper och ställer upp. Utan knussel.
Kommentarer
Trackback
