Att presentera ett svin

Och återigen så ber jag så himla mycket om ursäkt för att jag nuförtiden är så fruktansvärt dålig på att blogga frekvent. Jag tänker liksom på det hela tiden, men det blir sällan av. Just nu kan jag iallafall skylla på att det har varit sommar och att då ska man minsann inte sitta framför datorn och blogga.

Vad har hänt i mitt stormiga liv då? Tre hektiska men fantastiska festivaler har passerat, utan att vara varken helt super eller helt åt skogen. Efter det har det mest rört sig om två veckors rehabilitering i skärgården. Att leva till 80% av ravioli i tre veckor är knappast att rekommendera. Nu har jag äntligen börjat komma i balans och fått 100% bekräftat att det blir Linköping till hösten, och att det blir tidigare än planerat. Antagligen sätter jag, max och pappa oss i bilen den åttonde augusti för att styra kosan söderut. Och för den som vill ha min nya address så hänvisar jag så fint till mobil, msn och facebook för att fråga. Att max åker med vår flyttbil beror på att han de först veckorna ska sova på mitt golv, eftersom an inte tagit tummen i arslet och fixat lägenhet. (Nu är jag kanske lite orättvis, eftersom ALLA vill ha lägenhet just nu och det är svårt att få)

Och ni vet ju precis hur jag är, och det speglas ganska mycket i hur jag känner mig nu. Jag är alldeles rastlös, sitter här ute i skärgården och vill först främst bara hem och packapackapacka i mängder. Fast allra  mest vill jag ju bara sätta mig i en flyttbil och åka. Jag har aldrig förändrat mig på den punkten, och jag känner mig precis som jag gjorde när jag var 7 år och det var kvällen den 23:e december. LÅT MIG FÅ FARA NU!

Med inte så värst långt kvar till Tisdag och avfärd till Hässleholm för årets första träskfylla på siestafestivalen satte jag mig häromdagen ner och kladdade ner mina 10 mest spektakulära och minnesvärda festivalögonblick. Nu tänkte jag att det är bäst att skiten publiceras, innan jag far iväg igen och inaktualiserar den, vilket jag lär göra då Alex packat tigerdräkten, och jag har min Ann Summers-latex-sjuksköterske-dräkt med mig. Det är som upplagt för trubbel. Här kommer iallafall den beryktade listan:

1. Arvikafestivalen 2008: Stocke tror att han glömt både tåg- och festivalbiljett på perrongen, drabbas av panik och hoppar av tåget. (följande återberättat av Herr Storch själv: springer runt och rotar i papperskorgar, frågar sedan en kvinna med barn om de sett en pressbyrånpåse någonstans i närheten. När kvinnan svarar att nej, det har hon inte och undrar vad det var i den vrålar Stocke en lång radda ord som barnet antagligen aldrig tidigare fått sina snäckformade öron befläckade med och sparkar till soptunnan.) Inne på tåget råder kaos och förvirring bland de framtida boende i Camp Kanelbulle. Tåget börjar rulla och när Stocke inte alls kommer rusande ner för korridoren med biljetten i handen i sista stund blir oron påtaglig. (Ute på perrongen får Stocke ett telefonsamtal som han först inte svarar i sin ilska, men som sedan visar att Max sitter i en annan vagn med Stockes biljetter i handen.) Många timmar senare, och ännu fler kronor fattigare, anländer en surmulen Stocke med buss till Arvika.

2. Peace & Love 2007: Caroline, Syfilis och någon mer njuter av en härlig juninatt på campingområdet. Promenerandes vid parkeringen hör de någon ropa på hjälp, och vänder sig för att komma till undsättning. I en sluttning med låga, taggiga snår står två överförfriskade töser med byxorna neddragna. Anledningen till att de skriker på hjälp är att det sticks, de har velat uträtta sina naturbehov i buskarna, men har nu insett baksidan av den genialiska planen som skulle få dem att slippa dasskön. Caroline, Syfilis och den tredje som jag fortfarande inte vet vem det var kan här göra en tapper räddningsmanöver, men säger istället åt tjejerna att dra upp byxorna igen för att slippa taggarna, och gå upp för backen. I denna stund ramlar en av kissbrudarna baklänges och rullar ner bland taggbuskarna, utan byxor på, och räddningspatrullen känner att det är bäst att avlägsna sig.

3. Roskilde 2007: Inga ord kan beskriva, så vi lämnar det så.

4. Peace and Love 2007: Caroline kryper ofrivilligt ut i morgonljuset efter en hård natt bara för att få se en naken karl i dreads stå och kissa mot ett träd två meter bort med kuken mot henne

5. Peace and Love 2007: Caroline kryper ofrivilligt ut i morgonljuset efter en hård natt bara för att få se en mullig tjej i Cowboyhatt sitta och kissa en halvmeter från hennes tältöppning.

6. Arvikafestivalen 2008: Regnstormen där Caroline och Linnea försöker hålla upp partytältet så att det inte ska ramla över Linneas, Ellinors, Martas och Axelinas tält. Linnea skriker, släpper partytältet som Caroline får över sig. Blir sedan räddad in i Annas och Calles tält där Calle är jättefull och föreslår trekant samt häller rödvin på Carolines tröja.

7. Arvikafestivalen 2008: Käärlek i dasset brevid

8. Arvikafestivalen 2007: Linnea är full, halkar i den djupaste leran på campingen och är ett uns ifrån att dra Caroline med sig ner. Detta är ett av de mest skräckfyllda ögonblicken i mitt liv, och jag minns det i ultrarapid. Nästa dag var Linnea helt täckt med torkad lera.

9. Arvikafestivalen 2007: Nathalie blir uppraggad av en Schtekare som kallar henne Natta, bär runt på henne och påstår att "Natta VILL sova här med mig"

10. Arvikafestivalen 2007: Tove lyckas få promenaden från campingen till festivalområdet att ta 45 minuter.


Det borde här finnas en nummer 11, som handlar om när jag mötte Karin och Moa i Campet på Arvikafestivalen 2008, men eftersom jag inte har något minne av den själv, så får den inte plats här. Så tji fick ni!

Så en hälsning från min glammiga schlagernatt kommer här, där jag sitter i för stora jeans och gigantiskt t-shirt och firar. Meningen var att detta inlägg skulle prydas med eurovisionens vinnare, men eftersom han redan pryder denna blogg om ni bara scrollar ner ett uns så känns det överflödigt. Och ni kan tro att jag är glad, för ingen, ingen i hela Europa förtjänade att vinna så som Alexander Rybak, och så är han ju så stilig och charmant i sin lilla väst att jag nästan skulle ligga med honom även om jag fick HIV på köpet.  I övrigt tycker jag att scoreboarden slutade fint, en sammanfattning av mina åsikter följer:

+ Norge vann
+ Andrew Lloyd Webbers fina fick plats i topp 5.
++++ Kompisröstningens dagar tycks med det nya systemet vara ett minna blott, en salig mix av länder på toppen! Visst, Cypern gav fortfarande 12 p till Grekland. Men Rom byggdes inte på en dag.

- Island kom tvåa. Visst. skitkul för Yohanna, men SÅ bra var den itne.
- Turkiet ligger på topp 5. Klä på er och kom tillbaka nästa år!
- Sverige blev slagna av Tyskland. Visst, jag hade inga megaförväntningar på Malenas genomslag. Men komigen. Tyskland var fan det värsta jag sett.

Hälsningar från en Norgekåt schlagerdrömmare.

Jag skulle gärna vilja vara mer öppen i min blogg, och berätta för er om viktiga saker. Oftast blir det mest tradigt och tråkerier om vad jag gjorde då och vad jag såg där, för jag har nog lite svårt att ta fram det som egentligen är essentiellt. Nu ska jag dock göra ett litet försök, för jag behöver era råd, tankar och åsikter om det här. Jag känner mig som ett nystan av känslor och vet inte riktigt var jag ska börja leta för att hitta änden.

Vad skulle ni göra om någon ni höll av, och var på väg att börja hålla av lite för mycket, plötsligt berättade för er att han/hon tänkte genomgå ett könsbyte? Jag vet att det är ganska extremt, men snälla, om ni har något att säga så prata med mig om det, för jag förgås om jag inte får spy ut all skit som fyller upp mig just nu.

Som om saker och ting inte var nog så komplicerade redan, med avstånd och en karl som aldrig någonsin skulle komma tanken på att säga att han tycker om en, eller på att ge en komplimang varmare än "You're alright". Med en säkerhet på att jag faktiskt till viss del kan läsa honom, tyder tecknen trots allt på att någon form av dragning till mig existerar. Trots dejter och flickvänner som det skyltas vilt om, eller kanske till viss del genom dejter och flickvänner som det skyltas vilt om. Relationen blir ganska ansträngd när båda parter försöker verka så nonchalanta och ha så mycket annat på gång som möjligt, speciellt när karln i fråga förnekar detta vid konfrontation, och SPECIELLT när karln helt plötsligt inte ska vara en karl längre.

Det berättas hit och dit om hormontabletter och korsetter och hårborttagning med laser, namnbyte etc. Och mitt i allt snurrar mitt huvud. För är det inte samma G som jag kröp ihop hos i en trång 90-säng, som rev sönder min haka lite med sin ruffiga skäggstubb och som lade sitt huvud i mitt knä? Jag försöker verka lite cool över allt, och försöker att verka oberörd, men det är svårt. Jag vet inte om ni förstår vidden av detta, eller om ni kan föreställa er det, för det kan verkligen inte jag. Han som jag tycker om, ska helt plötsligt bli en hon.

Inte för att jag hade hoppats sådär jättemycket ändå, det kändes lite omöjligt att något skulle kunna fungera i vilket fall, och kanske är det lite skönt, att få veta att man måste släppa taget. För jag är inte lesbisk eller bisexuell, och tror inte detta kommer att förändras. Men så kvarstår ju faktum, jag tycker om honom, och kan sats pengar på att han tycker om mig.  Mitt huvud snurrar vidare, och jag fattar verkligen ingenting. Förlåt för förvirring i inlägget.

Gårdagskvällen var fruktansvärt splittrad. Fick först se en vän bli ivägskickad med ambulans. Det var ganska omskakande att se A sitta med K's huvud i knät i golvet på apoteket, och när anfallet kom högg det till lite i mig av hjälplöshet. Jag kände mig mest överflödig när ambulanspersonalen kom och slängde upp honom på båren och A sa att hon skulle följa med till sjukhuset. Jag bad mest att hon skulle höra av sig om hur det hade gått och sen kilade jag vidare. Känslan av skam och skuld går inte att komma ifrån, även om jag vet att jag knappas kunde gjort mer. Ingen tycker väl om att vara passiv när en vän ligger hjälplös på golvet. Skänk gärna en tanke till K.

Efter incidenten kände jag att det var bäst att fortsätta mina ursprungliga planer och hamnade på Harry B James på Regeringsgatan där bl. a. Björns band skulle spela. kolla gärna in dem. Det var en trevlig kväll, även om banden som alltid var försenade och det kändes som om de första banden drog över på de andras bekostnad, men sen vet jag ju ingenting egentligen. Alex, Linus och jag satt mest och drack öl (förutom jag, som var snäll och drack Cola och vatten) och snackade trams.

Arvika släppte förövrigt band idag, och jag har då aldrig varit med om ett större antiklimax, typ.